En kvinnlig jazzbohem

Gertrude Abercrombie kallades för bohemernas drottning. En målande jazzbohem som hängde med storheter som Dizzy Gillespie, Charlie Parke och Sarah Vaughan på Chicagos jazz-scen. Hennes målningar inspirerades verkligen av musiken.

Gertrude Abercrombie föddes den 17 februari i Austin i Texas. Att det blev just Austin var en ren tillfällighet. Bägge hennes föräldrar var nämligen mer eller mindre turnerande operasångare och det hampade sig så att de var där när det var dags för födelsedag.

Abercrombie studerade först industriell konst och hennes första uppdrag efter skolgången var att designa och rita handskar. Men i början på 30-talet började hon fokusera på sin egen konst och sitt egna måleri.

Hennes favoritämnen på duken var enkla inredda interiörer som i White Cat från ca 1935-1938 men även landskap, självporträtt och stilleben tillhörde dessa. Motiv som hon upprepade gång på gång i som det kändes nästan ändlösa variationer. I sina senare verk förfinar hon sin teknik och målar i en exakt, kontrollerad stil. Hon var inte alls särskilt intresserad av andra konstnärers stilar och uttryck men det sägs att hon ändå beundrade Magritte.

Katter och ugglor och en dam i lång, gärna mörk klänning tillhör grundrekvisitan i många av hennes målningar som omges av en mysticism där just katt och uggla passar som hand i handske för att förmedla känslan av mystik och rent av trolldom. Och damen det var alltid hon själv. En räcka av självporträtt med andra ord.

Redan i slutet på 50-talet fick Gertrude Abercrombie hälsoproblem. Elakartad artrit i kombination med alkoholism och pengaproblem gjorde att hon mer och mer drog sig undan från konst- och jazzscenen. Till slut hamnade hon i rullstol och blev mer eller mindre sängliggande.

Gertrude Abercrombie dog den 3 juli 1977 i Chicago.

White Cat ca. 1935-1938, en olja på duk finns hos Smithsonian American Art Museum, Washington D.C.

#enbildkonstnärperdaghållerdoktornborta #konst #konstpaus

You may also like...

%d bloggare gillar detta: