12MAR.24

Vi är med i NATO och jag hörde den första lärkan häromdagen. Faktum är att jag dessutom såg årets första Tussilago redan i förra veckan. Annars är det mesta som vanligt, om man nu tycker att det ovanliga är vanligt. För det känns som om det ovanliga är det nya vanliga. Bomber och dödskjutningar och skjutningar som bara skadar för livet. Förr så ovanligt att det blev helsidesnyheter. Nu så vanligt att det i bästa fall blir en notis. Förr så ovanligt att jag fick rysningar eller rent av konvulsioner. Nu så vanligt att jag bara bläddrar vidare.

Med medlemskapet i NATO ska vi tydligen kunna försvara vårt land mot yttre fiender bättre. Men jag tänker samtidigt, hur ska vi klara av det när vi inte ens kan försvara oss mot de inre fienderna. De som spränger bomber, skjuter huvudet av folk, blåser äldre på deras sparkapital och utpressar till höger och vänster? Hur?

Då är det skönt att lärkan finns och att den lilla tättingen väljer att återigen flyga från södra Europa upp hit till oss i Linnefors för att drillande berätta om vår som kommer, om värme som kommer. Och om ljuset.

Ljuset – varje år är det samma sak. Så saknat, så välkommet. För vi behöver sannerligen allt ljus vi kan få i den här ovanliga verkligheten som blivit så vanlig.