Studietrött

I morse när vi åt frukost reste sig plötsligt Watson från sin plats och sa:
– Jag är studietrött. Jag tänker ta ett sabbatsår. Resa runt. Upptäcka världen. Försöka hitta mig själv och fundera på vad jag vill göra. Vad jag vill bli.

Vi andra tittat ömsom på varandra, ömsom på Watson. Med gapande munnar och äkta förvåning i det närmaste tatuerade i våra pannor. Visst, jag förstår att det är en annan tid nu. Att dagens ungdom inte med automatik låter lärosätena jacka i varandra som länkarna i en kedja. Att man kan andhämta sig ett tag innan man tar nästa steg i sin formella bildning. Men det som gjorde detta till så pass remarkabelt att vi tillät tappa våra hakor var ju det enkla och oomkullrunkeliga faktum att Watson är ingen skolskadad sistaårsgymnasist utan han är ju en hund. En hund. Och det sa jag också, till slut.
– Men vänta nu, du är ju en hund, så sa jag.
– Och? svarade Watson, och sträckte på bakbenen.
– Ja, du har väl aldrig gått i någon skola, sa jag.
Spanjorskan som satt i kökssoffan log, precis som om hon visste vad som komma skulle.
– Nja, det äger väl till viss del sin riktighet, fnös Watson. Jag lovade mig själv att efter den synnerligen märkliga valpkursen jag tvingades genomlida aldrig mer utsätta mig för en skola igen. Hela den tillställningen gav med råge ansikte åt uttrycket – plågsamma djurförsök.
Han skrattade till men fortsatte med skärpa i rösten:
– Om du hade lyssnat ordentligt nämnde jag heller inte med ett enda ord någon skola. Han tystnade.

Jag rodnade där jag satt. Visst hade han sagt skola? Eller? Jag förbannade mig själv att jag alltid var en sådan usel lyssnare. Vad ska jag med två öron till när jag allt som oftast ändå bara lyssnar med ett halvt. Den enda som har full och fri tillgång till min hörsel är den hatade Tinnitus som dessutom forsar mer än han piper.
– Du får ursäkta, sa jag, du har rätt. Jag lyssnade nog inte tillräckligt bra. Det enda jag har att säga till mitt försvar är att min hörsel, när den var som bäst, ändå var flera gånger sämre än din och nu…
– Det är lugnt, log Watson till svar. Men det du inte tänker på och många med dig är att tiderna förändras. Det mesta av kunskapen idag finns utanför skolhuset. Det har hänt en del sedan folkskolan kom till 1842. Då, på den tiden, hade läraren i skolhuset en särställning. Magisterns eller Frökens kunskapsnivå var avsevärt högre än hos menigheten utan för skolhuset. För att få tillgång till den kunskapen var man tvungen att vara i skolan. Idag är det på många sätt omvända roller. Den mesta av den nya kunskapen finns utanför skolbyggnaden. I resten av världen.

– Det där är säkert sant, men kanske också väldigt provocerande, sa jag.
– Provocerande är det nog bara för dem som vill att det alltid ska vara som det har varit, svarade Watson. Alla vi andra ser det nog som självklart. Så för mig som är utestängd från det vanliga utbildningssystemet, om man nu bortser från en och annan valpkurs, är det helt naturligt att jag har stillat min kunskapstörst genom andra typer av studier. Utanför skolans väggar.
Jag satt tyst, stirrande.
– Men nu är jag alltså trött och jag tänker ta ett sabbatsår från allt vad studier heter, sa Watson, samtidigt som han vände på klacken och började gå mot den öppna ytterdörren.
– Går du nu? ropade jag efter honom och tänkte, klacken. Det borde väl heta tassen.
– Japp, svarade han och försvann ut genom dörren.
– Han gick, sa jag.
– Si, sa Spanjorskan. Han gick.
– Kommer han tillbaka? frågade jag.
– Absolut, sa Spanjorskan. Han är sällan trött speciellt länge. Det ligger liksom inte för honom.

You may also like...

%d bloggare gillar detta: