På Cypern, på balkongen

img_1951

Det är sannerligen mångbottnat att sitta på balkongen och njuta soluppgången över ett i det närmaste transparent, babyblått medelhav och samtidigt höra mullret från ett krig som pågår inte mer än några tiotals mil bort. Jag kommer på mig själv med att både känna skam och hopplöshet samtidigt som jag bara för några dagar vill få värme och avkoppling. Tänk om det ändå vore så enkelt att det skulle räcka med att jag ställde mig upp här på balkongen med havsutsikt och sa till på skarpen; Det räcker nu – sluta förmörka vår värld. Ta vara på soluppgångarna istället.

Ibland är jag mer än lovligt barnslig. Det är möjligt. Men maktlös i detta är jag i varje fall.

Cypern är katternas ö. Här domesticerades de allra första vildkatterna. Domesticerades förresten, hundar har mattar och hussar – katter har personal. Överallt är det katter. Men allt som oftast välgödda och fina. De röda, och rödtigrerade är mina favoriter. Här på ön och hemma. Vår senaste katt i Linnefors var röd. Kaj hette han. Dum som ett spån men snäll ända in i hjärteroten. Nio liv hade han och han använde dem alla. När bara ett enda återstod drog han ned på takten och tanklösheten. Höll sig mer hemma och undvek i möjligaste mån farorna. Tills en dag då någon bilförare med ambition att slå nytt hastighetsrekord på raksträckan utanför oss fick fartpokalen och samtidigt titeln kattdödare. De säger att katter är till låns. Det är väl förvisso det mesta här i livet. Men saknaden och tomheten blev ändå stor.

Där borta, några tiotals mil mot fastlandet, har de flesta bara ett enda liv och det tas ifrån dem, en efter en, i ett meningslöst krig där alla hatar alla. Och det djävligaste är att på ingen av de balkonger där det verkligen skulle göra skillnad finns det någon man eller kvinna villig att ställa sig upp och säga till på skarpen; Det räcker nu. Världsledare kallas de. Ledare? Knappast. Ledare strävar efter soluppgångar. De här frammanar mörkret.

You may also like...

%d bloggare gillar detta: