7 april, 2015

En sjö bland molnen

Av JanneHbom

molnby

Norr om kvarteret där jag växte upp, en hygglig bit bort, fanns en liten sjö. Mer eller mindre igenväxt. Rörvassen hade under åren sakta, envetet och målmedvetet erövrat hela sjön och någon vattenspegel hade nog inte setts på en mansålder. En grund sjö som kalla vintrar kunde bjuda föga motstånd och bottenfrös tidigt.

Så fort den första riktiga vinterkylan kom började vi vår planläggning. Vi hade alla sett fram mot det här i en evighet. En del av oss ända från då skolan åter började för hösten. Andra kanske inte lika länge. Men nu var vi alla förväntansfulla. Till och med glina, smågrabbarna, som ibland fick vara med mer eller mindre bara på nåder hade det där intensiva i blicken som man bara får när man längtat innerligt efter något eller någon.

Den innersta kretsen bestod av Rille, Anders, Håkan och mig själv. Rille var äldst och tjuvrökte redan. Anders och jag var som bröder. Det låg på den innersta kretsen att ansvara för planläggning och där ingick också att genomföra den initiala expeditionen upp till området för att på plats besiktiga och ta sjön i anspråk.

Rille bestämde när det var dags. Jag vaknade en morgon av ljudet från småsten som träffade sovrumsfönstret. Drog upp rullgardinen och där ute i morgonmörkret stod Rille. Öppnade fönstret och kylan välde in i rummet. Det är dags, väste Rille. Sno dig.

Så var vi då på väg, Rille, Anders, Håkan och jag. Mot sjön. Om allt stämde, om sjön frusit ända till sin botten skulle vi ha att göra hela dagen. Med vassa knivar, en såg, och till och med en livsfarlig machete som Rilles farsa köpt av en tvättäkta indian i Tumba, skulle vi bygga vinterns äventyrsland. Eller rättare sagt, riva och bana väg för vinterns allvarsamma lek.  För genom att skapa gångar och salar där i den täta vegetationen av vass byggde vi den labyrint som skulle ge oss minnen av vår barndom som skulle räcka hela livet ut. Om kamratskap, spänning och spelupplägg som vida överträffade somrarnas nog så intensiva Cowboy- och indianlekar.

Där på sjön i en skog av vasstrån. Nu en labyrint. Som skulle fyllas med lek av de flesta ugnarna i vårt kvarter. Till och med ibland glina. Allt från skattjakter till regelrätta krig skulle utkämpas där på den bottenfrusna isen. Molnbysjön hette sjön och vissa vintrar när vi låg där på rygg i någon av våra konstruerade salar och tog igen oss i lekens paus förstod vi alla varför den hette just så. För himlen och himlens alla moln reflekterades totalt i den spegelblanka isen och för ett tag svindlade det för ögonen. Var slutade sjön och var började himlen. Gränserna suddades ut och vi svävade fram tillsammans, för alltid, för all tid.

Långt senare fick jag veta att Molnet i Molnby tillsammans med byn egentligen är en sammansättning av de gamla ordet mölne – mjölnarbyn – byn där mjölnaren bodde. Men då i vår barndom betydde moln moln och sjö och himmel blev ett under några månader om året.