Löparna är mjuka, bilarna är hårda

Vi sprang en runda i dag. Spanjorskan, doktorn och jag. En bit på asfalt. En bit på grus. Asfaltsvägen vi springer på är inte världens rakaste. Och inte heller världens bredaste. Den har en storlek som man begriper. Jag tror att om jag hade varit anställd på Trafikverket hade jag benämnt vägtypen sjumetersväg, eller femmetersväg. När man springer längs med vägen kommer det då och då bilar. Vissa möter vi, andra kommer från andra hållet och kör om oss. En del av dem som man möter måste tro att de framför en oljetanker, eller rent av en supertanker i Ultra Large Crude Carrier-klassen. De sitter där bakom sin ratt, precis som en sjökapten uppe på kommandobryggan, och de behöver tydligen hela farledens bredd för att tryggt framföra sitt skepp. Trots att skeppet bara visar sig vara en liten Renault Clio. Då är det bara för vår springande trio att ta ett rejält steg ut på vägrenen för att inte bli slarvsylta.

En annan intressant bilförare som vi ibland möter på våra rundor är Rally-Harry. Han som gjort bedömningen att ”vår” väg är en specialsträcka i ett av årets viktigaste VM-rallyn. Rattar han dessutom en BMW eller Audi ökar han gärna farten ytterligare när han är på väg att passera oss. Och där står vi på vägrenen igen.

Mjölkbilen är en annan härlig upplevelse. Den måste väl hålla en hög hastighet för att inte mjölken ska surna, tänker jag. Så här års när asfalten dessutom är täckt av en hel vinters grus och boss, blir det lite som att uppleva vår egen ”dessert storm”. Vi står där på vägrenen och kisar i vägdammet och ser den kromade cylinderraketen försvinna bort längs vägen.

Men mest spännande av alla de trafikanter vi brukar träffa, eller rättare sagt försöker undvika att träffa, på vår runda är en relativt ny typ av förare. Den ständigt uppkopplade. Den som kör både bil och Facebook, som rattar och twittrar, som försöker undvika kraschar samtidigt som den candy-crushar. Fördelen med denna nya typ av vägfara är att du känner igen dem på ganska långt avstånd. De vinglar betänkligt och blicken flackar mellan knä och ruta. Inte helt olikt en rattfyllerist. De vi möter har jag uppdraget att ha koll på. De som kommer bakifrån upptäcker Spanjorskan. Hon har alltid varit lite bakskygg och det kommer mer och mer till nytta nu för tiden. Hon hojtar: ”Loco de nuevo!” – och så står vi där igen. På vägrenen och överlever.

You may also like...

1 Response

  1. Sven Tycker skriver:

    Jag brukar försöka undvika den typen av sträckor när jag springer, men ibland måste man kortare delar. Men faktum är att min erfarenhet av bilister i allmänhet är god. Jag springer alltid så att jag möter trafiken och tar mig ut utanför vägrenen när jag möter en bil. Men, nästan alltid kör mötande bilar i princip över på motsatta körfältet om det går och det inte samtidigt är bilmöte. Det hör till undantagen att jag tycker det är obehagligt. Däremot när jag är ute och cyklar och blir omkörd av alla dessa trafikidioter…..

%d bloggare gillar detta: