I natt sprang jag i kapp med Steve Jobs

springbana_Swe_1000x450

I natt sprang jag i kapp med Steve Jobs. Det skulle egentligen varit Usain Bolt men han hade tydligen fått förhinder. Jag tror att Steve var lite snabbare än jag var. Men jag tävlade inte. Jag bara deltog. Och helt plötsligt kändes det som om jag blev den svenska tidsandan personifierad.

-Kom igen, öka, ropade Steve Jobs över axeln och jag svarade i riktning mot hans ryggtavla:
-Det är lugnt. Jag tävlar inte. Jag bara deltar. Spring du.
Men Steve sprang inte. Istället stannade han, vände sig om och väntade in mig.
-Vad menar du? sa han till mig när jag lätt flåsande nådde honom.
-Vaddå? pustade jag.
-Med att du inte tävlar. Det här är ju en tävling och du har ju valt att ställa upp.
Han slog ut så där amerikanskt frågande med armarna som amerikaner brukar göra.
-Nja, svarade jag lite tvekande och försökte samtidigt syresätta mig, visst är jag med men det där med tävlandet tar jag inte så allvarligt på.
-Fat cat, nös Jobs.
-Ursäkta? Vad sa du nu? sa jag och kände hur irritationen kom smygande.
-Sorry, sa Steve, det var inget som du egentligen vill höra.
Men irritationen hade växt till sig och jag spände blicken i Jobs och sa lite som jag trodde att den hårda hjälten i en Hollywood-producerad storfilm skulle ha uttryckt sig:
-Du grabben, låt mig avgöra vad jag vill och inte vill höra.
Och så slängde jag lite sådär nonchalant med mitt hårsvall som jag också trodde att samma hjälte skulle gjort. Nonchalans blev väl inte den effekt som åstadkoms utan snarare en kvast av svettdroppar som lämnade hårtestarna i riktning mot Apple’s grundare.
-Okey Cowboy, sa Steve, om du vill höra så?
-Shoot, svarade jag, som fortfarande på något märkligt sätt befann mig i roll.
-Vi sätter oss här, sa Steve och pekade bort mot slänten. Vi satte oss i gräset och jag rollade så sakta av. Steve log.
-Vet du, sa Steve, när jag växte upp var du och dina landsmän förebilder och hjältar. Ni var bäst i världen. Oavsett om det gällde hur man skapar säkra bilar eller hur man håller ett helt land rent, utrota analfabetism, ser till att alla har mat och husrum eller rent av boar på bästa sätt för fred och frihet. Ni var dessutom bäst på allt från signalsystem för tågtrafik till konstgjorda hjärtan. Till och med i tennis var ni världsbäst.
Jag satt bredvid och kände mig stolt som en tupp. Men inte länge till.
-Men det var då, fortsatte Steve. Och nu är nu. Något hände. Med er. Med Sverige. Med världen. Länge använde ni tidigare inteckningar från då som bevis på att ni fortfarande var bäst men det går inte i längden att vila på gamla lagrar. Man måste ständigt vinna nya segrar. Och för att göra det måste man vara inställd på att tävla för att vinna. Det räcker inte med att bara delta. Tävlingen pågår för fullt, men för mig och många andra känns det som om Sverige har tappat tävlingsinstinkten. Att ni bara deltar eller ännu hellre sitter vid sidan av och ägnar er åt att döma av andras förehavanden istället för att själva försöka vara med och kämpa för seger. Att bli bäst. Igen.

Ibland behöver vi alla den där gnistan som tänder oss. Jag fick min nu. Jag reste mig upp. Och helt plötsligt hade jag en stor säck på ryggen. Inte alls tung eller besvärande. Men så var den ju också en ryggsäck av märket Fjällräven eller om det var Haglöfs. Och den var fylld med alla de framgångar som någonsin mitt Sverige åstadkommit. Mitt arv, vårt arv. Jag vände mig mot Steve.
-Kom igen, Steve, sa jag, jag tror det är dags att visa att det svenska stålet fortfarande biter.
Och så började vi springa, sida vid sida och jag hade planen klar för mig. Jag skulle öka och öka och öka. Ta i allt vad jag kunde. För den här tävlingen skulle jag bara vinna.

CAT2

You may also like...

%d bloggare gillar detta: