Häng med på min löparrunda

[LINNEFORS 2013-07-26] Jag tänkte bjuda med dig på min löparrunda, men lugn du kan sitta, ligga eller stå kvar där du är. Jag tar med dig på min runda på ett annorlunda sätt. Följ med, i text, på min knappt fem kilometer korta runda runt hemmet här i Linnefors. Jag ska försöka beskriva miljön jag springer i allt som oftast.

Min runda börjar med att jag kliver ut genom grinden i Linnefors och direkt befinner jag mig på Östgötaleden, en 140 mil lång vandringled som ringlar sig fram över stora delar av Östergötland. Min morgonrunda idag kommer att både att börja och sluta med att jag springer en bit på den leden.

Redan här i Linnefors börja min beskrivning. (1) Linnefors som ligger alldeles vid Svartån var under många år ett betydande center för bygden. Här fanns bland annat kvarnar, mejeri, kättingsmedja, krutfabrik och tvätteri. Idag är vi tre bofasta hushåll i Linnefors och Krukmakeriet, Korgmakeriet och Linnefors Förlag är några av de verksamheter som bedrivs härifrån idag. Min löparrrunda börjar på den lilla vägen som leder ner till krukmakeriet och broarna över forsarna men jag startar åt andra hållet upp på vägen som går från Öringe mot Ryckelsby, två i sig vackra platsnamn.

Nu blir det ett par kilometers asfaltslöpning längs med Svartån i riktning mot Ryckelsby. På höger sida en bit upp mot skogsbrynet ligger Lugnet (2). Det säg att i den stugan bodde mjölnaren i Linnefors. Lite längre fram på höger sida i höjd med fårhagen som under Midsommarfirandet på hembygdsgården Boden tjänar som parkeringsplats ligger Linnefors källa (3). Den är väl dold i snåren men det sägs att vattnet har hälsofrämjande effekter och att under den tid man vurmade för brunnsdrickande här i landet var den absolut en plats värd att besöka.

Nu är jag framme vid en av de skarpaste meandrarna här omkring av Svartån och vägen följer följsamt med i en mer eller mindre nittiogradig kurva (4). En kurva som under åren blivit allt mer doserad av tidens tand. Mitt i kurvan ansluter vägen från Hembygdsgården. Den väg som en gång i tiden var den väg som förband Östergötland med Småland.

Det böljande landskapet blir tydligt här när jag närmar mig en lite backe (5) som i sina bästa stunder ger sig  till känna som vårt lilla, lilla svar på Brösarpsbackar på Österlen. En jämförelse som nog haltar på nästan alla plan. Men väl uppe på backkrönet så är utsikten över Ekebytrakten magnefik. Snett fram till höger tornar Ekeby kyrka upp sig och över dalen med ån och alla beten ser jag lång bort i fjärran.

Den här morgonen betar korna i Boställets hagar (6) och en stabbig tjur står mitt i sin hjord och håller ett vakande öga på mig när jag flåsar förbi. En tunn eltråd är det enda som skiljer mig från ett halvt ton muskler. Jag tror att jag ofrivilligt ökar takten. I nästa hage är det tomt så när som på två harar som har fullt upp med varandra och förmodligen redan avfärdat mig som helt ofarlig. Lite längre fram undviker jag att trampa på nästa par. Det är två mördarsniglar som bestämt sig för att satsa allt på ett kort för att ta sig över asfaltsvägen in till Lasses villaträdgård (7). Lasse, jag tänker på Lasse när jag passerar. Han gick bort tidigare i år och var en av dem som verkligen gjorde att vi kände oss välkomna när vi flyttade hit i slutet på 80-talet. En varm och hjärtlig person. Dessutom sångarbroder och med tankens flykt. Vilken tur att jag fick träffa honom. Nu är jag inne i Ekeby och Ekeby kyrka (8) tornar upp sig. Rosa som ett Barbiehus. Kyrkan är enligt min mening mycket vackrare interiört. Här har det funnits en kyrka sedan 1100-talet. Dopfunten i sandsten är från den tiden. I Ekeby kyrka spelade Sångarbröderna in vår CD ”Gammal man gör så gött han kan” 2008.

Lite innan kyrkan på vänster sida bor det också en sångarbroder, Thomas Andersson (9). Thomas är fastighetschef i Sångarbröderna med ansvar för vårt kulturhus NYGATAN9. En karl som du kan lita på i alla väder. Thomas har dessutom anlagt en professionell boulebana på sin tomt. Men jag kan inte hävda att jag någon gång sett honom spela. 🙂

Ekeby kyrka tronar på en kulle och nu är det nedförsbacke ned till vägskälet där Svartålokalen ligger. I backen betar hornlösa kor i hagen till vänster (10) längs med vägen och på andra sidan precis vid vägen som bl.a. leder upp till den plats där majbrasan tänds varje Valborg har biodlaren ett av sina försäljningsställen av ljuvligt god honung. Idag är det dock tomt på hyllorna.

Nu springer jag upp mellan Svartålokalen och Klockargården på den lilla väg som leder mot Fjättmunna. Men jag ska snart vika av mot Götevi. I Svartålokalen (11) har kanske konstnären Jan Davidsson precis gått och lagt sig. Det sägs att han arbetar som bäst på nätterna. Jan är en erkänt skicklig och omtalad porträttmålare, men hans konstnärskap innehåller givetvis så mycket mer än det.

Jag rundar Davidssons hus och nu är det grus som gäller när jag forsätter löpningen in på Götevis ägor. Springer på den moderna bron över Svartån och passerar Sågen i Götevi (12). Nästan alltid när jag passerar hörs sågklingan inifrån byggnaden. Lasse Nilsson verkar arbeta nästan jämt. Men idag är tyst. Så tyst att jag till och med hör duvornas kuttrande högt upp i träden i den parkliknande trädgården på Götevi. Gräsmattan är alltid strålande nyklippt, inte minst med hjälp av det senaste nyförvärvet. En robotgräsklippare, modell större, som Spanjorskan har stor respekt för när hon brukar följa med på rundan. Jag springer i allén och snart är det dags att följa vägen som leder hemåt. Ganska precis halvvägs nu på rundan. Nästan i alléns förlängning ligger vännen och dirigenten Olle Nilssons hus (13). Olle som till vardags är egenföretagare i snickarbranschen verkar ha löst sysselsättningen under sin semester. Både hans och hans partner Erik Nilssons Snickarbilar (säger man så?) står framkörda vid huset och mot ena gaveln av kåken är byggnadsställningar resta. Här kan vi prata om att ta jobbet med sig hem fulltime!

Nu är jag framme i slutet av allén och viker av vänster för att börja en långsam stigning mot skogskrönet. Körvägen omgärdas på bägge sidor av gröda. på fältet till vänster odlas det vete och på det högra fältet vajar havre (14). Malin, min yngsta dotter och jag hade tidigt i vår vadslagning om vad det var för gröda som skulle visa sig på det högra fältet. Hon, turgumman, gissade på just havre och tog hem en prestigefull seger som jag numera påminns om varje gång vi passerar den tillsammans. Jag gissade på vete. Vetefältet lyser dock idag gulare och verkar ha kommit längre i sin mognad.

Framme vid skogsbrynet och stigningen är över. Foderbordet för rådjuren (15) gapar tomt så här mitt i sommaren. Men under bistra vintrar kan det absolut göra skillnad. På betet på vänster sida tornar en ståtlig ek upp sig (16). Varje gång jag ser den går mina tankar till Sparbankseken och broccoli.

Lite längre fram vindlar vägen fram i en skuggig krök (17) som är det ställe på hela min runda dör snön och isen dröjer sig kvar längst. Vissa år bildas nästan en liten glaciär här. Då med betoning på liten.

Nu är det snart raksträcka ända fram till nästa höjd som är Hanarp och det bjuds på en underbar utsikt över bygden (18). Här växer korn på bägge sidor om vägen och ända sedan foderbordet befinner jag mig åter på Östgötaleden. Det finns två gröna fläckar i allt gult. Det är de platser där såmaskinen inte kom åt för de vid sådden täcktes av de där snövita ensilagebollarna som likt stora marshmallows ibland utgör säregna inslag i landskapet. Säkert nödvändiga för det moderna  jordbruket. Här odlas marken av Tommy & Tommy. Två duktiga ”gröna” entreprenörer. Som löpare (och jag vet även hästfolket och cykelfolket håller med) måste jag ge dem en eloge för att de använder makadam istället för vass sprängsten när de fyller ut och lagar vägarna. Det skapar ett underlag som flera kan trivas på. All heder åt det.

Väl framme vid Hanarp (19) och drygt fyra kilometers löpning avklarad. Nu är det löpning nedför där jag passerar Gladhem (20) och Tegelstugan (21). Hanarp har ett högt, vackert läge men är idag en ödegård som är så stadd i förfall att rivning numera nog är den enda lösningen.

Nu viker jag jag av ner mot Svartån och Linnefors (22). Här har gårdagens åskskurar hårt eroderat vägen så jag väljer att springa i mittens gröna sträng för att undvika stukningar. Passerar badbryggan där några av brädorna bytts ut och det nya tryckta virket lyser ljusgrönt. Ut på träbroarna över Linneforsen och vattnet dundrar på. Rundar knuten på mitt hem och jag framme vid grinden igen. Hemma. Igen. Jag har nog funderat lite för mycket idag för jag är inte ens trött. Har inte tagit ut mig. Men jag är privilegierad. Behöver bara snöra på mig ett par skor och så är jag där. I min löpning. Och hela världen stannar för en stund. Måtte jag aldrig glömma det. Nu stretcha och sedan vatten. Och du, tack för att du följde med.

 

 

 

You may also like...

%d bloggare gillar detta: