Göteborgsvarvet hallå? Hallå? Hallå?

gbgv_600

[LINNEFORS 2014-05-18] Igår var jag med och sprang Göteborgsvarvet.  Även i Göteborg sken solen denna dag den 17 maj och visst hade vetskapen om Norges nationaldag färgat av sig. Här och var längs med bansträckningen vajade den norska flaggan och ibland hördes ”Heja Norge!” när någon i lusekofte älgade på längs med asfalten. Och vi var många som älgade på. Löpare från 48 olika nationer deltog i denna folkfest som också är världens största halvmarathon. Och det märks på alla sätt.

Med mer än 64.000 anmälda löpare är Göteborgsvarvet utan jämförelse världens största halvmarathon. Och det är trångt, mycket trångt. Om du har tänkt att komma till Göteborg för att genomföra en ”snabb” halvmara bör du absolut se till att ha sprungit någon av seedningsloppen innan för att försäkra dig om en hyfsat tidig startgrupp. Ju senare start på dagen desto trängre på banan och mycket energi går åt att kryssa fram bland gående, stapplade och avstannande medlöpare. Eller så gillar du läget och runs with the flow. En mäktig upplevelse i sig.

De första kilometerna går bland annat genom Majorna och här möts du av publiken som sätter ribban för alla annan publik under dagen. Goa tillrop och ett mer eller mindre kontinuerligt flöde av musik spetsas med underbara pepp som till exempel rösten som efter ca 4 kilometer hest ropar: ”Kom igen nu, det är inte långt kvar”. Underbart! Majorna äger!

Över Älvsborgsbron som jag den här gången bara njöt av att springa på. Vinden fläktade och väl uppe på krönet en skön löpning ner mot brofästet.

”Välkommen till Hisingen” säger mannen som hänger öve staket i sin villaträdgård dit han släpat fram en trädgårdsslang och erbjuder en mjuk, sval dusch till alla löpare som vill svalkas. Här personifieras generositet och värdskap på ett fantastiskt sätt.

Totalt är det över 200.000 människor som tittar och hejar på oss löpare och ibland är det verkligen så att folkhavet hjälper till att driva löparkollektivet framåt. Men vad vore Göteborgsvarvet utan musiken. Längs med hela banan möt man av musik av alla de slag. Band, orkestrar och DJ´s blandar och ger. En dag som denna kommer inte löparmusiken från mina hörlurar utan utifrån. I mina lurar hör jag bara gps-tanten som då och då ger mig lite tider och distansen just då.

Tillbaka från Hisingen och ner i Nordstan efter 15 kilometers löpning och det är dags att dra i sig lite sportdryck och börja intåget mot Avenyn. Här är det nu nästan lika trångt på banan som det var vid start. Det är också på den här sträckan 15 – 18 kilometer som jag kommer att var som tröttast. Först stigningen mot Götaplatsen och sedan första kilometerna efter att man viker av från Avenyn är tunga även i år. Men därefter återvänder en del av krafterna. Kanske är det en kombination av sportdrycken som kickar in och insikten om att det inte är långt kvar nu som får hjärnan att signalera alla andra delar av kroppen att ”Nu kör vi”.

Och det gör vi, jag och min kropp. Målgången är helt odramatisk. Jag skulle till och med kunna påstå att jag spurtar i mål om det inte vore att töja på begreppet lite väl mycket. Nydesignad medalj hängs runt halsen, gul banan och östgötskt godis mottages och Göteborgsvarvet är klart för den här gången så när som på en liten detalj, men nog så viktig.

När jag står där efteråt och häller i mig vatten noterar jag att många, många löpare beter sig lätt desperat med sina mobiltelefoner. Tittar, lyssnar, lyfter mot skyn för att åter titta och lyssna och sedan uppgivet skaka på sin huvuden. För att sedan förflytta sig lite och sedan upprepa proceduren med samma klena resultat.

Jag blir snart själv varse vad det är frågan om. Jag ringer min teamchef (läs fru) och kopplas antingen överhuvudtaget inte ens upp på nätet, eller får ”samtal misslyckades” till svar eller får örat sönderfräst av digitalt oljud. Eftersom vi dessutom helt förlitat oss på digital kontakt har vi givetvis inte förberett något analogt alternativ om det binärbaserade skulle misslyckas. Inget vi möts där och där då och då. Jag hade nog genomsvettig fortfarande irrat omkring i Slottsskogen om vi inte, helt osannolikt i detta kokande folkhav passande för dagen, sprungit på varandra, IRL.

Det är klart när över 60.000 löpare minst lika många anhöriga och vänner plus 200.000 andra samlas på en geografiskt begränsas plats blir det trångt i den så kallade etern. Men det ska ändå fungera. Teleoperatörerna har haft ett helt år på sig att tillse detta. Genant för dem alla och för min teleoperatör, för att travestera deras eget varumärke, frankt uttryckt –  Rent av fåraktigt.

Men allt som allt, tack Göteborg för den fantastiska folkfesten. Jag kommer nog tillbaka. Men ring inte mig. Jag ringer er 😉

Blogg100  #Blogg100 är en utmaning som går ut på att blogga varje dag, 100 dagar i rad. Här kan du läsa mer om utmaningen Det här var blogginlägg 79 av 100.

You may also like...

%d bloggare gillar detta: