Rub it in!
… men faktum kvarstår trots usel rubriksättning. Sverige har en gravt eftersatt konkurslagstiftning. Ett trubbigt och i många stycken företagarfientligt verktyg för att hantera verksamheter som kommit på obestånd.
Jag har under åren träffat flera företagare vars företag kommit på obestånd. Anledningarna därtill har varit allt ifrån sjukdom och felsatsningar till konjunktur och oförmåga. Men det som förenar dem alla är skammen och oron. Hur ska det gå? För företaget? För mina anställda? För mig? Och inte minst, vad ska folk säga?
Och jag förstår oron, för konkurser i svenska bolag brukar oftast sluta med en välgödd konkursförvaltare. Och skulle det finnas några som helst pengar kvar i boet går dessa nästan alltid oavkortat till banken. Sett utifrån är det i grund och botten en kapitalförstöring av ett bolags tillgångar.
Istället borde det vara lika enkelt för ett företag som kommit på obestånd att få hjälp som det är för dig och mig att få hjälp när vi får tandvärk eller problem med hälsan.
En företagsdoktor som kan diagnostisera och föreskriva rätt medicin för att bota eller mildra.
Då skulle dessutom fler företag söka hjälp i tid. I dag är det istället så att företagaren, i brist på detta, väntar in i det sista och hoppas att det ska lösa sig på något sätt. Ibland sker också mirakel men oftast inte. Och till slut är konkurs det enda möjliga.
Då stövlar en konkursförvaltare in. En person vars enda merit är att hen är advokat. Behöver alltså inte kunna ett endaste vitten om företagande, bransch eller för den delen ekonomi. Helt urbota dumt helt enkelt.
Ta till exempel England. För att få arbeta som konkursförvaltare krävs att du har en specialiserad utbildning. Det samma borde gälla här i Sverige.
Men för få till en obeståndslag, en moderniserad konkurslagstiftning, värd namnet krävs det politiker som verkligen gillar företag och företagande och då inte bara några månader i samband med ett val. De växer verkligen inte på träd.
#företag #företagande #entreprenörskap #konkurs #konkurslagstiftning