På verandan

Jag har en veranda, eller rättar sagt vi har en veranda här i Linnefors. Rent av en glasveranda. Med enkelfönster. Handblåsta, om man nu kan säga så om fönster. Enkelfönster innebär ju dessutom mer eller mindre kallutrymme. Under vintern, den alldeles för kalla perioden, går jag och längtar efter att verandasäsongen ska börja. Nu har den precis gjort det. Jag sitter här i min gamla luggslitna fåtölj, förvisso med en  jacka över axlarna för det är fortfarande tidigt på säsongen, men jag sitter här och finns och blickar ut över nejden, över Svartån och sandåsen. Över åkrarna och skogsranden. Ute vräker regnet ned, hårt, snett från vänster piskar det över landskapet. En bit bort mot öster, kanske en fyra, fem stenkast bor en granne och vän och idag nybliven far. Jag gläds med honom. Barn, det bästa som finns. Och nu får han den där obeskrivliga och svindlande möjligheten att bli medpassagerare i en ny människas livsvandring.

En bit lite längre bort men mer åt sydost bor en annan granne och vän. En lika envis som lojal man fylld med livskunskap och humor och en sådan där som man alltid kan lita på. Sådana växer sannerligen inte på träd. Men han, min granne och vän i sydost är nästan ett träd i sig själv.

Rakt söderut, eller nästan så, har jag en tredje granne och sann vän. En riktigt kamrat som på många sätt kompletterar mig. Jag är så glad att jag lärt känna honom och att han är min vän. Dessutom är han begåvade med ett minne som är obeskrivligt gott och med en förmåga att berätta historier som få andra har, ni vet så där fantastiskt bra att gränsen mellan dåtid och nutid, mellan sagan och sanningen blir sömlös.

Här sitter jag då på min glasveranda. Lite frusen och regnet som nyss piskade fönsterrutorna har dragit vidare och kvällssolen gör ett sista lamt försök att orka igenom molntaket. Jag sitter här och tänker. Och njuter. På min veranda.