Nu går vi – men vi backar 240 år – En vandring bland Statyer och Skulpturer

Jag gillar skulpturer och statyer. Jag höll på att skriva – jag älskar statyer – men kalmerade mig en aning. Men jag känner starkt för det skulpturala uttrycket. Jag har gjort det länge, långt innan jag läste Konst- och Arkitekturhistoria på Uppsala Universitet. Under åren har jag samlat material framförallt om Stockholms statyer och skulpturer. Det som har fängslat mig är förutom konstverken i sig är även alla de historier, berättelser och ibland rena rama legender som uppstått runt statyernas ttillblivelser och dess väg fram till färdiginvigda konstverk.
Även i våra dagar väcker nya konstverk och installationer våra känslor och ibland kan debattens vågor gå höga både bland kritiker och tillskyndare. Men så verkar det ha varit i alla tider. I ett antal texter tänkte jag bjuda med den intresserade läsaren på en vandring bland några av dessa konstverk och några av historierna runt dem. Ibland kommer jag ta mig friheter i texterna som förmodligen inte skulle klara en notorisk vetenskaplig granskning. Men som sagt det är en frihet som jag tar mig. Vårt första stopp blir i mitten av december för mer än 240 år sedan. Hoppas du är varmt klädd för det har tydligen snöat…

Det var Luciadagen den 13 december 1773. Det hade snöat lätt på morgonen i Stockholm men nu drog skyarna förbi och en svag sol bröt då och då försiktigt igenom. En ovanligt stor mängd människor hade samlats framför Riddarhuset för att bevittna när statyn restes upp på sin sockel av marmor. Det var i det närmaste en timme sedan klockorna i Riddarholmskyrkan slagit tolv slag och därmed aviserat eftermiddagens intåg. Karlarna som hade fraktat statyn från Styckgjutaregården hade dock varit i farten sedan arla morgonstund.

Det var på det gamla kanongjuteriet i hörnet av Beridarebangatan och Hamngatan på Brunkebergsåsen som bronsstatyn gjutits. Just förleden Styck i namnet Styckgjutaregården vittnar om ett gjuteri som vanligtvis specialiserat sig på tillverkning av artilleripjäser, så kallade stycken. Men på Styckgjutaregården gjorde man, med start under tidigt 1700-tal, bokstavligen pengar av kanonerna, som myntgjuteri. Den första provmyntningen av kopparmynt skedde 1714 under överinseende av självaste prinsessan Ulrika Eleonora. Men den här gången hade man inte gjutit pengar utan götet i gjutramarna var ämnat att bli en konungastaty.

Karlarna placerade nu avbildningen av den mytomspunna kungen med förvånansvärd god teknik på sin framtida piedestal. Så stod han åter där, Gustav Eriksson, Gustav I eller Gustav Vasa. Spontant upptogs ett trefaldigt hurrarop för Gustav i bland den samlade folkskaran. Därefter övertäcktes statyn med foder av bräder. En sista vintervila återstod innan statyn skulle bli avtäckt och hyllad den 23 juni nästkommande år. Då, på dagen 251 år efter det att Gustav Vasa segerrikt gjorde sitt intåg i Stockholm.

Bronsstatyn var bekostad av Ridderskapet och adeln. Och än i denna dag ägs den av Riddarhuset det vill säga den svenska adeln eller det som finns kvar av denna.

Där står han då, Gustav Vasa, ganska stöddig men ändå avspänd framför Riddarhuspalatset. Ett 1600-talspalats som tog över trettio år att bygga. Då 1773 var platsen framför byggnaden ännu mer öppen i sin planlösning då de bägge fristående flyglarna som idag flankerar huvudbyggnaden kom till först på 1870-talet.

Där står han alltså, med det ena benet framför det andra och blickar ned mot Slussen, likt en romersk imperator. Spiran håller han givetvis mot sitt lår för att tala om att ”det är jag som är kungen”. Iklädd den burgundiska dräkten för att signalera att här rör det sig verkligen om en historisk person.

Gustav Vasa-statyn skulpterades av franskmannen Pierre Hubert L’Archevêque som får man säga tillsammans med sin föregångare Jacques-Philippe Bouchardon införde rokokotidens formideal till Sverige. Jacques-Philippe Bouchardon var under tolv år kunglig hovstatybildhuggare och när han dog 1753 fick Pierre Hubert, som i Paris varit lärjunge till Bouchardon’s bror Edmé, flyttade Pierre Hubert till Stockholm ett par år senare för att överta bildhuggarbefattningen. I Stockholm blev han dessutom direktör för Konstakademin. Om man jämför L’Archevêque’s verk med sin föregångare står det tydligt att Bouchardon var den med störst konstnärlig talang. Ännu större talang visade dock den lärjunge som L’Archevêque fick 1768.

Johan Tobias Sergel som lärjungen hette skulle visa sig bli en av de svenska skulptörer som nått störst internationell ryktbarhet genom tiderna. Redan tidigt överglänste Sergel sin läromästare både i talang och i teknik. Faktum är att ryttarstatyn framför Operahuset föreställande Gustav II Adolf av L’Archevêque visade sådana brister på konstnärligt kunnande att den omarbetades av Johan Tobias Sergel för att ett år efter L’Archevêques död kunna avtäckas.

En skicklig yrkesman var dock Gerhard Meyer d.y. gjutmästare gammelfarfar Gerdt Meyer grundade det Meyerska Styckgjuteriet 1641. Meyer d.y. var mycket framgångsrik och blev med tiden både framstående, rik och till och med adlad. Meyer d.y. var innovativ och nydanande. Bland annat uppfann han en bronseringsmetod för kanonen som vann tillämpning bland de större bruken i Åker och Stavsjö. Från 1740 var han dessutom ledamot av Vetenskapsakademin. Det var alltså där på Meyer d.y. arbetsplats, Styckgjutaregården som Gustav Vasa-statyn formats och nu hade den lyft upp på sin sockel utanför den byggnad där Mayer själv två år senare skulle få hänga upp sin nyvunna adelssköld.

På statyns sockeln inramad av en stiliserad reptil står att läsa på latin i översättning ”Åt Gustav Ericsson, från ädel medborgare den bäste Konung, Fäderneslandets, Frihetens och Religionens hämnande beskydd, efter tvenne århundraden, ägnad av Ridderskapet och adeln år 1773” Att adeln bekostade en staty till minne av Gustav Vasa är kanske inte så underligt. Det var tack vare honom som adeln fick behålla sina gods som efter år 1454 ”donerats” till kyrkan. Men Gustav Vasa var en av de allra skickligaste på politisk lindans så i och för sig skulle nästan vilket som helst av de fyra ständerna kunnat stå bakom en Gustav Vasa-staty utom naturligtvis kyrkan. Men så var Gustav Vasa säkerligen inte så religiös sett med 1500-talsögon.
Jan Holmbom

#blogg100 
#Blogg100 är en utmaning som går ut på att blogga varje dag, 100 dagar i rad.
Här kan du läsa mer om utmaningen Det här var blogginlägg 12 av 100.

You may also like...

%d bloggare gillar detta: