FLYGPLATSER – apropå kundvård

[LINNEFORS 2012-11-03] Det är nästan lite märkligt men på samma sätt som vissa platser har en aura av energi runt omkring sig finns det andra som är raka motsatsen. De är i det närmaste som svarta hål som istället för att vederkvicka besökaren istället likt en igel suger musten ur sina gäster. På dessa platser har man kommit så långt bort från kundfokus som det bara är möjligt. Kronjuvelen bland dessa gudsförgätna hålor är enligt min mening flygplatser. Och då menar jag flygplatser över hela världen.

Det finns ingenting som gör mig så snabbt nedstämd som inträdet på någon av dessa aerodromer. Redan den fysiska uppenbarelsen av stål, betong och femton nyanser av grått signalerar tydligt att här har du ingenting att hämta du lilla, lilla man.

Där påbörjar jag min Golgatavandring fram till den första maskinen av flera som jag kommer att behöva hantera eller förhålla mig till. Den första i form av en teveskärm där jag ska finna vilken fålla jag ska ska inlemma mig för att få visa mitt pass och min biljett och checka in den väska som jag sedan jag stängde locket på där hemma oroat mig så för att jag packat för mycket och därmed överskrida de antal kilo med hektos noggrannhet som satts som tak och då kommer att debiteras kraftigt för mitt tilltag.

Väl framme vid incheckningsdisken, efter att ha fått invänta min tur stående bakom ett skarpt streck intejpat i golvet möter jag nästa maskin, oftast utklädd till kvinna i blå eller marinblå dräkt i något konstfibermaterial. Välsminkad för att inte säga översminkad med håret oklanderligt uppsatt. Men kall som en januarinatt i Kiruna. Hur mycket jag än söker maskinens blick väljer hon att vända bort ansiktet samtidigt som hon fordrande sträcker fram handen för att få mina resehandlingar och säger mekaniskt: Ställ väskan på bandet. Jag gör som hon säger. Hon säger, fortfarande till hälften bortvänd, inte liggande, ställ upp väskan. På högkant. Hon lyckas på bara några sekunder ge mig känslan av att jag är den minst värda människan som någonsin vandrat denna jord. Reptilsnabbt vänder hon blicken mot displayen som förkunnar vikten på mitt bagage. Hon snörper på munnen, uppenbarligen besviken på att ännu en gång har en av de där lyckats med att hålla sitt pick och pack under maximalvikten. Första hindret passerat. Nu återstår bara resten.

Flera skyltar runt om i byggnaden uppmanar mig nu att direkt efter incheckningen gå till fållorna för säkerhetskontrollen. De säger: Gå inte och dra benen efter dig. Gå direkt till säkerhetskontrollen. Nu!! Följsam som jag är skyndar jag mig allt vad jag kan för att uppfylla de krav som ställs på mig. Bara språkvalet på skyltarna utstrålar härskartekniker i den högre skolan. På min väg till säkerhetskontrollen nås jag också av en metallisk röst som ekar i byggnaden och som försäkrar oss alla om att bagage som du inte har kontroll på kommer att omhändertas direkt. Jag vänder mig oroligt om och tittar på min lilla kabinväska som jag har på släp. Mera bara för att visa min omgivning att jag minsann har full kontroll och uppsyn på mitt bagage.

Ett förmak till en säkerhetskontroll som vill göra skäl för namnet ska innehålla ett serpentinartad fram-och-tillbakafålla där vi som av någon outgrundlig anledning valt att vilja transportera oss med flyg i gåsmarsch ska fösas framåt likt kreatur på väg till slakt. Halvvägs i fållan möter vi nästa maskin som ska se våra boardingkort. Den här maskinen tillhör oftast något av landets större bevakningsföretag. Själv kallar de sig oftast Säkerhetsföretag. Men i den här kontexten känns det mer som att de är här för att bevaka oss och inte hantera säkerhet. Den här maskinen liknar också till pricken den schablon som vi många gånger har över hur en klassisk väktare ska se ut. Kort, välbyggd och hotfull. Så kort att en karriär inom de polisiära myndigheterna är uteslutet. Så välbyggd att tankarna går till en chesterfieldfåtölj. Så hotfull att jag undrar om jag verkligen kommer komma förbi. Men även den här maskinen sträcker fram handen, vänder bort blicken, streckkortsläser av lappen, lämnar tillbaka lappen, grymtar och pekar vidare med hela armen. Nu är det dags för nästa maskin, den värsta av dem alla – förnedringsmaskinen.

Här vimlar det av maskiner. Maskiner i rostfritt. Maskiner utformade som bågar och maskiner i uniform. De i rostfritt ska hantera mina saker. De andra ska hantera mig. I kö föses vi fram mot rullbandet där vi ska lägga vårt handbagage om det inte innehåller för mycket sladdar och bärbara datorer eller paddor. För då ska de först plockas ut och läggas separat i små grå lådor. Den första uniformen vid det löpande bandet bär givetvis gummihandskar utifall jag bär på någon smittosam sjukdom eller annan åkomma som jag har tänkt att föra över på uniformsmaskinen. Hon, för jag tror att det är en honmaskin, pratar högljutt med några av de andra uniformsmaskinerna. Här vimlar det nämligen av sådana maskiner. Hon är mer eller mindre bortvänd från mig när hon väser till mig frågan om jag tömt mina fickor? Jag svarar skyndsamt att jag gjort detta. Då kontrar hon med att det räcker inte att jag tagit av mig jackan utan jag måste också klä av mig tröjan, ta av mig skorna och dessutom avlägsna min livrem. Jag försöker förklara för henne att hon inte behöver vara orolig. Jag har inte tänkt hänga mig. Än. Hon grymtar argt och pekar uppfordrande på den grå lådan. Jag tar av mig bältet och förödmjukad med ena handen hållande i min byxlinning tassar jag iväg för att gå igenom bågen.

Vänta! ryter nästa uniformsmaskin som står på andra sidan bågen. Håller upp en hand samtidigt som han, den här maskinen har skägg, halvt om halvt vänd bort från mig konverserar en blond uniformsmaskin om något roligt som hände på gymmet igårkväll. Han slutför samtalet och med blicken i backen vinkar han igenom mig med ordet Hit!

Nu utspelar sig en helt surrealistisk situation. Bågen tjuter! Uniformsmaskinen ryter: Tillbaka! Jag går tillbaka. Hit! Jag går igenom bågen igen. Bågen tjuter, igen! Kom hit! ryter maskinen och pekar på en plats framför honom. Sträck ut armarna! gastar maskinen. Jag kan inte släppa byxorna, säger jag. Då tappar jag byxorna. Ut med armarna, nu! Nej, säger jag vänligt men bestämt. Du måste! Nej här går gränsen för mig. Nu! försöker uniformsmaskinen. Jag känner hur stort sett allt runt omkring oss stannar av och alla blickar vänds mot vår komedi som är på väg att bli en regelrätt tragedi. Dödläget är totalt. Det är den blonda maskinen som kommer med lösningen i form av mitt bälte. Ta på dig detta och sträck sedan ut armarna, säger hon. Än en gång gör jag som jag blivit tillsagd. Totalt tillintetgjord och förödmjukad. Den rytande maskinen sveper med en elektrifierad stav längs med halva min kropp. Han väser, vänd dig om! och upprepar proceduren för resten av min kropp. Så! avslutar han omgången och jag letar mig bort i bara strumplästen mot mitt handbagage och mina skor. Jag lämnar lätt fuktiga fotavtryck mot stengolvet, skäms även för det men tänker ändå vilken tur att jag tog på mig nya, hela och svarta strumpor imorse. Eftersom golvet är ganska dammigt förblir mina svarta strumpor inte så svarta särskilt länge utan övergår mer och mer till grå dito.

Nu kan man tro att att mötet med maskinerna på flygplatsen är över för denna gång, men så är det givetvis inte. Det verkar finnas en outtömlig källa av iskalla maskiner tillgängliga att fylla alla olika behov som kan tänkas på en flygplats. Nästa maskin möter jag i cafébaren där jag inhandlar en torr macka för dryga 70 kronor och en liten, liten pilsner för ungefär lika stor summa pengar. I ett svagt ögonblick tror jag att jag med beloppet blivit delägare i rörelsen men det är bara betalning för lite bröd och humledryck. Har du inte jämna pengar? frågar den vältatuerade barmaskinen när han motvilligt med skitiga fingrar tar emot min femhundralapp samtidigt som hans blickar ut över landningsbanan. När jag svarar nekande fnyser han och rafsar demonstrativt ljudligt i den stora kassalådan som i det närmaste till bredden är fylld med sedlar och guldpengar.

Efter att jag nästan har skurit sönder mungiporna på det hårda, vassa brödet av påstådd italiensk modell och fått i mig knappa 30 centiliter ljummen öl börjar det bli dags att leta upp gaten. Jag anmodas via stora teveskärmar GO TO GATE! Jag skyndar mig.

Dags för nästa serpentin den här gången fyller vi resenärer på rejält, så att vi står tätt, tätt efter varandra. Sedan händer ingenting. Vi bara står där och tittar förstulet på varandra. Längst där framme står en kader av maskiner i lite finare kläder men till stor det täckta av sådana reflexvästar som används av räddningspersonal vid trafikolyckor eller av envetna motionärer i mörker. Maskinerna småpratar med varandra och i kommunikations-radiomaskiner. Ingen av dem ägnar oss andra någon uppmärksamhet. Det är nästan som vi inte finns. På en given signal rasslar det till i högtalarsystemet och vi anmodas nu att ta fram vårt boardingkort och dessutom bläddra fram rätt sida i våra pass. Det rasslande ljudet gör att vi alla rör oss ytterligare lite framåt så att vi står ännu mer som packade sillar. Sedan händer ingenting mer. Maskinerna fortsätter småprata och det hela framstår mer eller mindre bara som en lek som går ut på att hetsa horden. Nu börjar det också bli varmt i klungan av resenärer. Min närmaste resenärsgranne i kön genomgår säkert någon form av fruktdiet. Detta tillsammans med en bristande deodorantanvändning skulle i varje fall kunna vara en förklaring till varför han stinker som ett medelstort pappersbruk. Jag sväljer, och försöker andas genom munnen.

Nu händer det något där framme, rep öppnas, än en gång sprakar högtalarna och det är dags för boarding. När jag väl når punkten för uppvisande av boardingkort och pass visar det sig att jag bläddrat fram fel sida i passet. Maskinen förmanar mig och talar om att allt skulle gå fortare om jag gör som maskinerna säger. Jag ber givetvis om ursäkt än en gång för min existens och jag känner mig enormt priviligierad att maskinen släpper igenom mig trots min fadäs och att jag får följa med på den flygtur som jag rikligen har betalt för. Än en gång har jag passerat en av världens många flygplatser. Än en gång har dessa platser och dess maskiner lyckats med att förminska mig och göra mig till en mer eller mindre osynlig människa. Ändå vet jag att jag snart kommer att utsätta mig för det igen. För jag har inget annat val, eller?

You may also like...

%d bloggare gillar detta: