4 september, 2014

Rökridå!

Av JanneHbom

cigg_600

[LÄCKÖ 2014-09-04] Idag har jag varit rökfri i tio år. Den 4 september 2004 rökte jag min senaste cigarrett. Men jag slutade inte. Det hade jag redan gjort så många gånger tidigare att jag för länge sedan hade tappat räkningen. En del Icke-rökare lever i den vanföreställningen att det är svårt att sluta röka. Det är helt fel. Det är hur enkelt som helst att sluta. Problemet är bara att det är lika lätt att börja röka igen.

Då, för tio år sedan, bestämde jag mig för att hålla upp och på den vägen är det. Jag var en storrökare och min rökning hade med åren blivit nästan som en del av min egen person. Mina dagar började med en cigarett och mina dagar avslutades med en cigarrett och där emellan rökte jag. Så till den milda grad att jag lyckades när jag presterade som bäst att få i mig tre paket om dagen. Omräknat till cigaretter blir det 60 ciggs om dagen, 420 i veckan, 21.840 om året och på 10 år den smått absurda siffran 218.000 cigaretter.

Men som sagt, jag har hållit upp i 10 år och i dagens penningvärde har min rökfrihet inneburit att jag sparat över 600.000 kronor. Då får de pengarna ändå anses som växelpengar i förhållande till de hälsovinster jag själv gjort. Att hålla upp är nog ett av mitt livs smartaste beslut.

Men beslutet att hålla upp var inget enkelt beslut och jag fattade det egentligen för att visa respekt för min far som i samma veva fick besked om att cancer angripit hans lungor. Att röka samtidigt som han och vi alla kämpade mot den satans lungcancern gick helt enkelt inte ihop. Då, 2004, var överlevnaden fem år efter en lungcancerdiagnos så liten som 10 procent. Bara en av tio.  Men vi kämpade, pappa kämpade och vi intalade oss tillsammans att acceptera diagnosen men skita i prognosen.

Vi sket i prognosen men inte prognosen i oss. I slutet av februari 2005 dog han. Det var en fin begravning och vänner hade kommit långväga ifrån för att närvara och tala. Jag minns inte så mycket av det. Jag hade väl fullt upp med att gråta eller försöka att låta bli att gråta. Pappa var död.

Det går inte en dag utan att jag tänker på honom. Vi pratar ofta om honom i min familj. Om när farfar gjorde si eller så, sa det eller det. En del säger dessutom att jag blir mer och mer lik honom både till utseende och sätt. Själv vet jag inte. Det kanske i och för sig inte är så konstigt. Halva jag är ju hela honom. Jag har min pappa att tacka för så oändligt mycket. Inte minst att jag inte röker. Jag håller nämligen upp tack vare honom.  Idag har jag gjort det i 10 år.