14 maj, 2017

Processen

Av JanneHbom

Tänk dig att du är statsminister i ett centraleuropeiskt land. Du sitter i en koalitionsregering och du vill med alla medel bli av med din finansminister. Du skulle förvisso kunna avskeda ministern men problemet är att denne är ytterst ansvarig för att landets ekonomi under hans vakt har stärkts avsevärt. Att då ge den framgångsrike ministern sparken skulle se illa ut.  Så du kommer fram till det smått geniala att istället lämna in din regerings avskedsansökan till statschefen, i det här landet en president, för att sedan som ledare för det största partiet åter få uppdraget att bilda regering. Den här gången utan att ha med finansministern. Sagt och gjort. Det är precis vad du gör.

Du går till presidenten. Lämnar in din regerings avskedsansökan. Och det är nu det händer. Ditt lands president är inte bara en bigott populist utan också personlig vän med din finansminister. Så i stället för att bevilja din regerings avgångsansökan väljer presidenten, helt konstitutionsvidrigt, att enbart acceptera din avgång och låter resten av regeringen sitta kvar. Nu har ditt land en regering utan regeringschef. Du blir förtvivlad. Din plan kändes ju vattentät. Men nöden är uppfinningarnas moder. Du meddela din president att du drar tillbaka din regerings avskedsansökan och istället avskedar du din finansminister.

Nu händer följande. Presidenten som befinner sig på resa i utlandet låter meddela att han inte har tid just nu men att han under nästa vecka kommer att meddela om han accepterar att du dragit tillbaka din uppsägning. Den du egentligen inte gjort eftersom den avskedsansökan du lämnade in gällde en hel regering och inte bara dig. Men som förvisso presidenten gjorde om till att bara gälla dig!

Samtidigt uppe på finansministeriet låter den nu sparkade finansministern meddela att han inte accepterar att han fått sparken och tänker sitta kvar. Finansminister är en slipad affärsman och är dessutom en av de rikaste i hela riket. Gång på gång anklagas han dessutom för att vara en korrupt lögnare, något han brukar vifta bort med kommentaren att han är alldeles för rik för att behöva stjäla. Jag är nog lite som Donald Trump, brukar han säga, med det undantaget att jag är en mycket bättre affärsman.

Så vad ska du göra nu? Du står där nu som landets statsminister med en statschef som är bortrest och en minister i din regering som vägrar avgå. Och vänta nu, är du fortfarande statminister?

Jag gillar verkligen Tjeckien. Människorna är gästvänliga och miljöerna är inbjudande. Ölet är gott och Prag är en av Europas vackraste huvudstäder. Landet har dessutom EU’s lägsta arbetslöshet och Tjeckiens ekonomiska tillväxt är minst sagt stabil. Därför är det plågsamt att bevittna det triangeldrama som nu spelas upp för öppen ridå inom det absoluta politiska toppskicket i Tjeckien. Jag tycker synd om det tjeckiska folket och det farsartade som nu pågår passar väl egentligen bättre i manegen på en loppcirkus eller som synops till en rejält skruvad politisk parodi. Men visst, Frans Kafka var ju också tjeck.
Na zdravi!