Lönnlöst
Solen kom och jag fällde en lönn. Trädet var skadat men inte helt dött. Ändå fällde jag det. Det var ingen som sa emot när jag tog fram motorsågen, fyllde på sågkedjeolja eller tankade den. Ingen kom heller till lövträdets försvar när jag drog ut choken och pumpade tre gånger på den gummerade kulan som pressar in 2-taktsbränslet i förgasaren. Inga plakat eller bu-rop hördes när jag drog i startsnöret. Sågen startade med en lätt hostning på andra rycket.
Jag hade en gång i tiden för nästan trettio år sedan själv planterat trädet. Från början växte det på i maklig takt. Inget konstigt alls. Trädet utmärkte sig inte på något sätt jämfört med andra lönnar jag känner. I maklig takt förresten, min erfarenhet är att just lönn har en växtkraft som övertrumfar de allra flesta andra lövträd bortsett från pilen. Men redan några år efter planteringen hände något. Trädet började göra avkall på det rent vertikala strävandet till förmån för ett tilltagande krummande. Stammen krökte sig som ryggraden på en skoliosdrabbad. I början gjorde jag tafatta försök att med stöttande hjälpor få växten på andra tankar. Att leda den tillbaka till rak mot himlen. Men trädets vilja var starkare än min kunskap och mina konstruktioner. Obönhörligt fortsatte den sitt växtsätt.
Jag försökte till och med prata med den. Men utan framgång. Samtal som terapi inom växtriket verkar vara förbehållet krukväxter. Och det här var ju lönn, ett träd. Dessutom med osedvanligt stark egen vilja. Att den dessutom ständigt strävade mot norr utav alla tillgängliga väderstreck ökade bara på mystiken. Norr. Varför norr? När det finns till exempel väst eller det bland biologiska skapelser omåttligt populära söder. Det blev allt mer tydligt att lönnen själv både valt växtsätt och livsriktning.
Jag lät den hållas. Vem var egentligen jag att försöka tvinga på någon annan min uppfattning om vad som var rätt och riktigt. Jag släppte lönnen fri. Och det betalade sig. Varje sommar skänkte den mig skugga och dess lutande stam tjänade perfekt som ryggstöd för mig när jag ville ta igen mig i gräset, lyssna på forsen eller rent av läsa några rader i en bok. Där stod den som en permanent Baden-Badenstol helt i lönnträ. På höstarna bjöd trädet på ett färgsprakande fyrverkeri när lönnlöven skiftade från djupaste grön till gul, orange och röd och mängder av nyanser i brons.
Men trädets tid var utmätt. I det dolda hade döden redan fått fäste innanför barken. Som så ofta, smygande, oanmäld. Min lönn åts sakta upp inifrån. Den sista sommaren, förra sommaren, ett sista tapper försök att åter skänka mig skugga. Men bladverket var nu så glest att ljuset övertrumfade skuggan där vid foten av trädet. Bara mörker. Hösten skulle bli den sista.
I går kom solen och jag fällde en lönn. Det blev ingen almstrid här i Linnefors. Hur skulle det kunna blivit det. Det var ju en lönn.