Hissa segel!

– Har du skarvsladd? Grannen skrek ut frågan samtidigt som han slet upp ytterdörren och decemberkylan vällde in hallen.
– Stäng dörren, suckade jag, här gör vi allt för att behålla värmen och spara el.
Men givetvis tog han ingen som helst notis om detta utan fortsatte i full fart in i köket. Jag suckade igen och gick för att stänga dörren. När jag kom tillbaka satt han på köksbordet och dinglade med benen samtidigt som de lindrigt rena kängorna skvätte rester av snö på köksgolvet.
– Tack för att du stampade av dig innan du klev in, försökte jag, men avbröts direkt.
– Nå, har du skarvsladd? sa han uppfordrande, samtidigt som han tog min kopp kaffe och smuttade på innehållet.
Jag gav upp. Jag ger alltid upp. I umgänget med grannen är minsta motståndet lag den strategi som fungerat bäst genom åren.
–Jo, svarade jag, visst har jag skarvsladd. Faktiskt flera stycken. De sista la jag till med nästan lite skrytsam röst. Kanske lite för att visa att här bor en världsvan och framgångsrik man som har resurser. Det gick honom givetvis helt förbi.
– Bra, jag behöver de allihop, sa han och doppade en kardemummaskorpa i mitt kaffe och smaskade och sörplade ljudligt när han tryckte i sig skorpan.
– Jaha? sa jag, får jag fråga vad du ska ha dem till?
– Visst, fråga på du, svarade grannen och högg in på ännu en skorpa.
Efter en stunds tystnad, om man bortsåg ifrån grannens smaskande ljud, gav jag åter upp.
– Okey, sa jag, låt mig få fråga, vad ska du ha dem till?

Grannen tittade på mig som om svaret var så självklart att det inte ens behövdes förklaras. Men kanske såg han i mitt vintertrötta ansikte att just den här karln behövde nog ändå upplysas om det som förmodligen alla andra redan visste. Han slickade av fingrarna, ställde ner den nu tomma kaffekoppen, tittade på mig och lade huvudet så där lite på sned som vår nuvarande statsminister gör varje gång han känner att han måste förklara det självklara får oss som tillhör menigheten. Och så log han, diaboliskt och sa:
– Stjäla el.
– Stjäla el? upprepade jag.
–Ja, stjäla el, svarade han. Eller rättare sagt, fortsatte han, ta tillbaka det som egentligen tillhör oss alla. Kraften, naturkraften som finns i vårt land tillhör oss alla. Och det är inte mer än rätt att vi nu går man ur huse och kräver vår rätt. För det är på tiden att vi står upp mot de som…
– Vänta, mer eller mindre skrek jag, för jag var för trött, för frusen för att lyssna på grannen när han transformerades till den där agitatorn som kunde prata med tordönsstämma i timmar om än det en eller det andra.
– Vänta, upprepade jag och la till, hur har du tänkt att det ska gå till rent praktiskt? Frågan ställd mera för att på något sätt bryta filibustrande som var på gång.
– Jo du, sa grannen, log brett och ställde sig upp samtidigt som han plockade fram en karta som han bredde ut över köksbordet. Jag vet att uttrycket är stulet men ändå, sa han – JAG HAR EN PLAN!

Under den dryga timme som följde presenterade grannen en detaljerad plan på hur århundrandets kupp (grannens ord) skulle genomförs. Men först hade jag lovat att under inga som helst omständigheter yppa det allra minsta till någon annan levande själ. Och jag håller alltid mina löften men så mycket kan jag säga att det involverade sydlänken, ett grustag en bit härifrån och närmare elvatusen skarvsladdar. Det var en helt genialisk plan. Jag kände hur det vintertrötta jag sakta men säkert ersattes av en upprorisk pirat. Det här skulle verkligen fungera. Hissa seglen! Nu kör vi!
– Vill du ha påtår? frågade jag. Du kan till och med få en egen kopp?

Grannen log och nickade. Seglen var hissade.