Alltid nån annan
[2013-12-21] När OECDs PISA-rapport som undersöker 15-åriga elevers kunskaper i läsning, matematik och naturvetenskap i 34 länder presenterades i början på december konstaterades en kraftig försämring av svenska elevers resultat. ”Sverige rasar” skrev flera medier. DN trumpetade ut ”Sverige sämst i klassen” och Aftonbladet konstaterade att ”Svensk skola sjunker” och skyllde raset, med hjälp av en norsk(!) skolpolitiker, på friskolereformen. Många tog i ända från tårna, gärna på ledarplats, för att visa på det totala förfallet inom den svenska skolan.
I det närmaste momentant vände en enad opinionskår blickarna, mickarna och tangenttryckningarna allra först mot utbildningsminister Björklund och menade att felet men framförallt ansvaret måste vara hans. Det kan ju dessutom tyckas logiskt han har ju nu haft sju år på sig att ordna upp skolan och det har väl bara blivit värre, eller?
Den första nån-annan-vågen sköljde alltså över ansvarig minister. Den andra nån-annan-vågen kom nästan direkt därefter och riktade in sig på skolan och dess personal. Här breddas opinionskåren naturligtvis eftersom vi alla har en egen erfarenhet om skolan och var och en av oss vet hur det var då och vi tror oss veta hur det är nu. Det är kanske just därför kritikerna är extra onådiga i sina kommentarer och omdömen. Tidingarnas insändarsidor och debattspalter fyllds med hårda ord om skolan, oftast med innebörden ”Det var bättre förr och ju förr desto bättre”. Och så här pågår det. Nån-annan-vågorna sköljer in över utbildningsstranden. Än den ena, än den andra ska klä skott för redovisade tillkortakommanden. Det är nästan alltid så oavsett om det gäller trafikproblem, sociala frågor, arbetsmarknad eller något annat i vårt samhälle. Men det är alltid någon annans fel och det är alltid någon annan som ska rätta till det.
Men tänk om vi skulle tänka och agera annorlunda denna gång. Inte bara hytta med näven, fnysa, skaka på huvudet och sedan fortsätta med vårt, som vi alltid brukar göra. Tänk om vi tillsammans skulle kunna göra skillnad?
När nästan var fjärde unge som går ut grundskolan saknar tillräcklig läsförståelse för att klara fortsatt lärande borde det vara en mycket stark varningsklocka för oss alla. Det är ett betydligt större hot för vårt samhälle, för vår demokrati, än mycket annat som debatteras idag. Läsförståelsen är grunden till att dina och mina ungar och deras barn ska kunna vara med och välja och forma sin framtid. Vår framtid.
Att tro att genom att peka finger på en folkpartist eller se till att skolans personal känner sig ännu mer som offer är lösningen på minskad läsförståelse är lika fruktbart som att pimpelfiska i en ishall. Det är inte Björklunds barn, eller skolans barn det handlar om. Det är mina barn, dina barn och våra vänners barn och barnbarn. Det är med andra ord vårt problem.
Dina och mina barn tillbringar större delen av dygnet utanför skolans dörrar. Tillsammans med kompisar, med familj och vänner. Med fotbollstränaren, pianotanten, fritidsledaren, ungdomsgårdspersonalen, farfar, mormor, extrajobbchefen eller någon av de andra vuxna som våra barn möter resten av dygnet. Alla möjliga förebilder. Alla med möjlighet att öka våra barns läsförståelse. För det är klart att det går. Det är dessutom ganska enkelt. Låt mig ge ett exempel:
När jag var 9-10 år fick jag en kväll en tjock bok av min teaterpedagog. Här, sa han, läs den så pratar vi om den nästa vecka. Det var verkligen en tjock bok, t j o c k. Fadren av August Strindberg, en tragedi som utkom för första gången 1887. Jag tog emot boken och visste inte vad jag skulle säga. Skulle jag läsa denna? Jag som läste, om jag läste, mest serietidningar, och Tvillingmysterieböckerna från Wahlströms ungdomsböcker. Men jag läste, min teaterpedagog var en av de vuxna som sett mig och som tog mig på allvar. Så jag stavade mig igenom gammalsvenskan och försökte slå upp alla ord jag inte förstod. Jag tog mig igenom dramat. Lärde mig några nya ord, men förstod väldigt lite om vad texten egentligen handlade om. Det stora kunskapslyftet och början till insikten kom när det efter en vecka var dags att träffa Bengt, teaterpedagogen igen. När han började fråga om texten, om innehållet, när han förklarade, läste mellan raderna och vi spelade upp delar av scener och kopplade på olika känslor och miljöer. Det var när min lästa text korsades med samtalet och återkopplingen som förståelsen uppstod, som läsförståelsen uppstod.
Precis så här kan vi alla göra idag. Alla vi som möter ungar utanför skolan. Ge dem läsuppgifter och se till att återkoppla sedan. Är du fotbollstränare, leta reda på en text om platsen där ni tränar. Ge alla i laget i uppgift att läsa den till nästa träning och samtala om den. Tids nog hinner ni sparka boll. Är du på annat sätt engagerad i ungars fritidsintressen. Hitta förevändningar för att ge ”läsläxor” men var noga med att alltid ge tid för återkoppling. Det är så vi bygger läsförståelse, tillsammans.
Det kanske rent av är dags att börja läsa själv? Fler och fler väljer bort morgontidningen. Upplageraset är generellt mellan 3 och 4 % per år. Har du tidning hemma hos dig? Om inte varför? Artiklar i papperstidningen är perfekt att läsa och ha samtal om. Oavsett om det gäller världshändelser eller lokala sportresultat. Ställ dig frågan, har du verkligen råd att inte ha tidning?
När läste du en bok senast? Allt oftare hör jag från vuxna i min omgivning. Näe vet du jag har inte läste en bok sedan plugget. Även om det är sant. Säg det inte. Det är verkligen inget att skryta om. Barn gör inte som vi säger, de gör som vi gör. Tänk på att du som vuxen är en förebild för dina ungar. Var det. Läs en bok, så kan vi prata om den nästa vecka.
Nån annan kommer inte lösa det här. Ska våra ungars läsförståelse öka måste vi göra något åt det. Du och jag. Det måste vi fixa. Det är de värda, våra ungar. Är du med?