Hundraåringen – kreativt ledarskap när det är som bäst.

[2014-01-06] Igår så kom vi då till slut iväg för att se Hundraåringen, filmatiseringen av Jonas Jonassons bok ”Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann” från 2009 som sålde i över 600.000 exemplar och lästes av många som vanligtvis kanske aldrig läser böcker.

Att Jonasson mycket nogsamt läst sin Arto Paasillina och tagit stort intryck av dennes litterära produktion i skapandet av det egna verket bör framförallt ses som en hommage till den finländske författaren vars penna verkar ha tystnat för alltid efter en hjärnblödning just 2009. I vissa delar kan Jonasson absolut fungera som en värdig lärjunge till herr P. Som helhet kännetecknades boken om hundraåringen av en skriv- och berättarlust som författaren lyckades med att få mig som läsare indragen i. Läsandet blir aldrig enklare och mera roligt än när detta sker.

Desto större är då utmaningen att ta en lyckad bok till film. Historien är fylld av exempel på strålande litteratur som på bioduken många gånger bara blivit rena gäspningar eller helt enkelt bara oförståeliga i uttryck och resultat. Men det finns briljanta undantag. John Irwings ”Garp och hans värld” var storartad som roman men minst lika fantastisk filmatiserad. Alla Sagan om ringen filmerna är andra exempel på lyckade adapteringar. Nu kan vi addera ytterligare en till skaran. ”Hundraåringen” är lysande. Felix Herngren har tillsammans med Hans Ingemarsson (en gång i tiden låtskrivare och keyboardist i the Creeps) lyckats skriva fram ett mycket väl fungerande manus, bara det en bedrift i sig. Filmens dialog är bland det bästa som hörts på mycket länge i en svensktalande film. Naturligt, kortfattat och kryddat med kraftuttryck som gjorde att jag fick pinsamma igenkänningar i mitt eget bruk av svenska språket.

Felix Herngrens regi är kompetent och tydligt är att han som ledare och regissör skapat en kreativ miljö som gör att varenda skådespelare blommar i sin prakt oavsett storlek på roll. Det är stort. Här radas upp biroll på biroll med underbara prestationer. Vårdbiträdet på äldreboendet, biljettkillen och hans sambo, det unga bensinmacksbiträdet, den överviktiga fotbollstränaren och den pratglade spanske revolutionären. Alla borde de få en liten del av en bagge i guld kan jag tycka.

Jag gläds också extra åt Robert Gustavsson, som i sin rolltolkning med ett återhållsamt spel möter oss som publik på sitt bästa sätt. Bortplockat är det där extra som han ibland verkar ha lagt till sig med av ohejdad vana. ”Avsaknaden” av detta gör bara honom större som skådespelare och konstnär. Mia Skäringer är alltid Mia Skäringer och det räcker långt. Iwar Wiklander ÄR Julius. Ralph Carlsson som Kommissarie Aronson är helt underbar i sin totala arbetsapati och scenen med de ryckta näshåren i bilen ä redan en klassiker. Så hår skulle jag kunna fortsätta nästan i det oändliga. Det finns inte en skådespelare som är i bild som inte gör sitt yttersta för att bidra.

En har jag dock sparat till sist – David Wiberg som gestaltar Benny, den övervintrade studenten med 920 högskolepoäng efter 18 års universitetsstudier. Han är nästan allt. Den scen där hans karaktär för första gången möter Hundraåringen och Julius är ett absolut guldkorn som bara den gör att jag kommer att köpa DVDn när den kommer. Han är nästan allt, men i den scenen är han absolut allt!

Filmen är på många sätt tekniskt osvensk. Bra ljud, bitvis till och med rent av för starkt, manuset väl genomarbetat och dialogen rapp och naturligt köttig. Skådespeleriet vibrerar. Fotot är ofta slående vackert och hjälper verkligen till att berätta historien.  Tillsammans blir allt detta ett en timme och femtiotvå minuter långt konstverk väl värt att betrakta. Eller för att citera the Creeps hit från albumet ”Blue Tomato” från 1990 – Ooh – I Like It!

Min tidigare recension av boken ”Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann” kan du läsa här»

You may also like...

1 Response

  1. Lotta skriver:

    Ja, mycket Paasilinna. Men också en del Forrest Gump, väl? Efter den här recensionen måste jag måste jag bara masa mig iväg till Royal och se mästerverket.

%d bloggare gillar detta: