Sista kvällen

– Jag far nu.
– Va? sa jag.
– Det är dags för mig att ge mig av, sa Spanjorskan, där hon låg i gräset i sluttningen ned mot ån. Hon hade ännu en gång försökt att resa sig men givit upp.

Det var en helt ljuvlig sommarkväll. En av de där få som man vill ska stanna för alltid. Dagens hetta hade sakta klingat av och där i skuggan en ljummen, nästan omärkbar bris som en lisa för själen.

– Tänk, sa Spanjorskan, jag har nästan aldrig sedan jag kom hit till dig tänkt på hur det var innan. Det har aldrig behövts. Jag har fyllt huvudet med allt vi gjort, allt vi sagt och det har räckt mer än nog. ¡Oh, Dios mío! tänk vad mycket roligt vi har haft tillsammans. Hon log och fortsatte:
Men ikväll när jag ligger här och känner vinden så känner jag igen den. Det är samma vind som där hemma. Jag vet inte, en del sa att den bar med sig värmen ända ifrån Afrika. Andra att det bara var en vanlig varm vind. Oavsett vilket, jag minns att den hade en alldeles särskild doft. Och det är samma doft i vinden i kväll. Känner du? frågade hon.

–Javisst, svarade jag och så log vi mot varann. För vi visste bägge två att jag med min odugliga näsa knappt kunde känna lukten av osande odör ens på mycket nära håll.  

– Vet du, Spanjorskan vände blicken mot ån.
Det mörka vattnet flöt outtröttligt mot forsarna här i Linnefors. En och annan vitfisk jagade upp mot ytan för att fånga eller undersöka ett möjligt byte och skapade då små krusningar på den annars blanka vattenytan.
– Vet du, upprepade Spanjorskan, jag är så oerhört tacksam att jag hamnade här. Att du räddade mig. Att du… hon svalde och tystnade.

Det är plågsamt. Att bara knappt åtta veckor gammal bli instängd i en svart sopsäck och bli slängd i dikeskanten, lämnad för att dö. Det är klart man tystnar. Det är vidrigt att bli slagen med käppar av män som stinker av öl och hatar. Det är klart man tystnar.

– Du, sa jag och flyttade mig lite närmare. Jag la försiktigt handen på hennes rygg. Vet du en sak? Allt de där som hände innan vi träffades. Allt det där hemska. Jag önskar att det aldrig hade hänt. Att jag på något sätt skulle kunna få det ogjort. För jag kan aldrig till fullo förstå vad du varit med om. Även om jag ibland har kunnat känna din smärta. Då, den första tiden, de första nätterna här hos mig, när maran red dig och jag tog dig i min famn, höll om dig och sjöng dig in i den djupa trygga sömnen. Du sov, jag grät. Din smärta. Det är möjligt att jag räddade dig. Men egentligen var det du som räddade mig. För det är jag dig evigt tacksam.

Och där och då hann verkligheten i fatt mig. Jag log och tårarna bara kom. Ögonen värkte, översvämmades och stillsamt letade sig sorgen och uppgivenheten ned för mina kinder.

– Jag vill inte att du far, snörvlade jag.
– Inte jag heller, sa hon, man allting har sin tid. Och nu är det dags för mig. Jag kan knappt stå på alla fyra benen längre och än mindre gå eller för den delen springa, hon flinade till. Vad jag älskade att springa, inte minst tillsammans med dig. Vi sprang mycket du och jag.
Jag nickade.

– Du ska veta, jag har haft ett bra liv tillsammans med dig.
Hon kröp lite närmare. Vi satt tysta. Bruset från forsen susade i våra öron. Tårar.

– Jag bär dig. Du behöver inte gå, viskade jag förtvivlat. Jag vill att du stannar. Jag bär dig. Jag älskar att bära. Stanna kvar. Jag kan bära dig dag ut och natt in. Stanna. Jag kan bära dig över höga berg och djupa dalar. Jag kan…
– Älskade vän, Spanjorskan hade nu mödosamt rest sig upp. Du har burit mig hela mitt liv. På alla möjliga sätt. Kanske har vi rent av burit varandra…
– Det har vi, avbröt jag. Det har vi absolut.
– Jo, så är det nog, hennes svala nos nuddade min panna, men de allra sista stegen måste jag gå alldeles själv.

Spanjorskan tittade på mig på det där sättet som smält mitt hjärta gång på gång de senaste tretton åren. Jag tittade bort. Det var för plågsamt för att inte säga outhärdligt att se värken och smärtan i hennes ögon.

– Du, sa hon, se på mig.
Jag vände blicken åter.
– Sköt om dig och ta hand om resten av flocken. Hennes nos blåste försiktigt orden i mitt öra. Och så gick hon ifrån mig. Jag tror jag vinkade. Jag vet att jag log. Och grät. Jag satt kvar länge där ner vid åkanten. I den svaga brisen. Den som hade en alldeles särskild doft.

You may also like...

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

%d bloggare gillar detta: