Nå toppen eller snarare må toppen

Hillary och Norgay blir de första som bestiger världens högsta bergstopp. Åttatusenåttahundraförtioåtta meter över havsytan. Idag för nästan sjuttio år sedan. Jag har aldrig förstått tjusningen i bergsbestigning men det har mer än tillräckligt många andra gjort. Idag är vägen upp till toppen på Mount Everest kantad av sopor och skräp. Var vi människor än rör oss skitar vi tydligen ned.

Vårens sista fredag börjar dock ljuvligt. Morgonsolen gör att Svartåns svärta glittrar extra och på väg upp till brevlådan och morgontidningen omhuldas jag av syrendoft och fågelsång. Körsång till och med. Det kan fan tro att det finns en farsot där ute som skattar gamla och svaga. Man kanske skulle bli religiös? Men jag vet inte…

I så fall Motpåve – jag gillar det ordet. Men knappast ett framgångsrikt karriärsval. Historien ger tillräckliga många bevis på att det oftast slutar illa, riktigt illa, för motpåvar.

Småpåve då? Småpåvar kännetecknas ju förvisso inte speciellt av religiositet och här och nu går det ju 13 på dussinet. Det sprack.

Istället tvättar jag händerna. Försöker undvika att peta mig i ansiktet. Har dessutom stängt av alla push-up-notiser på mobilen för att slippa bli ihjälplingad av alla mediebolag som försöker övertrumfa varandra i frekvens och vinklar runt c19 (ja, jag vet, det heter inte push-up men det blir lite roligare eller i varje fall barnsligare när man benämner fenomenet så).

Dags att lämna basecamp för att bestiga höglandet för veckans sändning av FREDAGSFRALLAN. Det småländska höglandet är högt nog för mig. Känner svindel redan när jag passerar Sommens samhälle. Men vad gör man inte för att nå toppen? Eller egentligen, må toppen.

You may also like...

%d bloggare gillar detta: