Tigrar & potatisnäsor

Strålande och iskallt är vädret här.

Läste att Siegfrieds halva, Roy, är död. Lejontämjaren som redan 2003 höll på att bli uppäten av sin egen tiger. Märkligt att han just benämns som Lejontämjare. Han överlevde dock inte corona.

Tigrar i bur har aldrig varit min Cup of tea. Inte ens på Kolmården. Det är alltid problematiskt med vilda djur i fångenskap men jag förmodar att det finns sidor av det som är bra – artbanker – kunskap o.s.v. En barndomsväns far klev för många år sedan förvirrad ur sin bil mitt i den östgötska safariparken bland alla lejon. Han överlevde inte.

Tigrar och lejon i bur. Nu i djurparker eller i påkostade Las Vegas-shower. Då, i romarriket, på sinrikt konstruerade arenor där det till folkets jubel skulle slita så kallade gladiatorer i stycken. Bröd och skådespel. En grym värd med grymma härskare.

En av de mindre grymma kejsarna (relativt sett) var nog Konstantin den Store, han som tillät kristendom och som flyttade romarrikets epicentrum. Från Rom till nuvarande Istanbul. Kejsaren ansågs vara en särskilt god Caesar men min bestående minnesbild av honom är en byst som finns vid Musei Capitolini i Rom – gigantisk. Jag mötte honom första gången i Uppsala.

Året var 1984 och han dök upp på bild på Konsthistoriska institutionen. Under en föreläsning. Det är något med hans haka, eller potatisnäsa, eller om det är den blinda blicken. Men hans porträtt har etsat sig kvar. Det kan bli så ibland. Vid andra tillfällen kan jag ha mött en människa otal gånger utan att ansiktet känns igen. För mig handlar det förmodligen inte om prosopagnosi utan det är kanske bara bristande förmåga att ”hänga upp” ansiktet på något som hjälper minnet nästa gång.

Men en sak är säker. Konstantin, tigrar och lejon känner jag absolut igen.

You may also like...

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

%d bloggare gillar detta: