Små lätta moln

Idag fyller Pugh Rogefeldt 73 år och Lou Reed skulle blivit 78.

”John, Lou och Pugh satt på en bänk i parken.

– Jag fyller år idag, sa Pugh och slängde med ett överhandskast en torr bit bröd till den väntande skaran av fåglar. Duvor, änder, en svan och ett otal kajor. Alltid dessa kajor med sina stirrande ögon.

– Grattis, sa Lou, och kastade en brödbit han också.

– Jag med, sa John. Fyller år alltså. Han kastade ingenting. Han åt sin brödbit istället. John gillade mat. Det hade han nog alltid gjort. Inte minst bröd. Men helst då sirapslimpa eller kavring. Vitt formbröd gick också bra. Gärna rostat. Och då nästan lite bränt.

– Grattis, sa Lou en gång till.

– Tack, sa Pugh.

– Tack, sa John.

– Rent kalendertekniskt fyller även jag år idag, sa Lou efter en stunds tystnad.

– Tekniskt? sa Pugh frågande.

John tog en tugga bröd till.

– Ja, svarade Lou, tekniskt. Kalendertekniskt.

Ytterligare en kaja landade i gruset framför bänken där de tre männen satt.

– Jag har nog skrivit min sista bok, suckade John. I en människa blir min sista.

– Tekniskt? upprepade Pugh frågande.

Fåglarna var ovanligt tysta. Även kajorna. Det var absolut inte kallt där de satt. Möjligen lite kyligt som det gärna blir så här års när solen skiner allt vad hon kan men ändå inte riktigt förmår att värma upp hela världsalltet. John frös sällan. Pugh frös.

– Du får skylla dig själv, brukade John säga till Pugh. Bara jeansjacka förslår inte så här års.

– Idag är det på dagen två år sedan jag fyllde för sista gången, sa Lou. På riktigt. Numera är det, som sagt, bara kalendertekniskt.

– Hur känns det då? frågade Pugh.

– Hur det känns? undrade Lou.

– Ja, sa Pugh. Hur känns det?

Lou funderade.

– Det kan också vara den näst sista, sa John och det lät mer som om han tänkte högt. Brödet var slut.

– Annorlunda, sa Lou nu. Annorlunda, trots att allt runt omkring mig är precis som innan. Före nu på något sätt blev då. På en gång.

– Jag förstår. Pugh reste sig. Ska vi gå? Jag fryser.

– Du får skylla dig själv, sa John och reste sig. Bara jeansjacka förslår inte så här års.

– Det känns bara annorlunda, sa Lou och satt kvar.

John borstade av sig brödsmulor. Några av de mest oskygga fåglarna var nu nästan framme vid hans fötter för att norpa åt sig det som gavs. En and, en duva och så kajorna. Med sina stirrande ögon.

– Vi går nu, sa Pugh.

Och han och John började gå längs grusgången.

– Vilken sida är vi på, undrade John och tittade sig omkring.

– Nu? undrade Pugh.

– Ja, svarade John. Och gruset knastrade.

– Jag vet inte, svarade Pugh.

– Tänk, sa John, en gång gick vi där borta. Han pekade mot andra sidan. Den vilda sidan.

– Jo, suckade Pugh. Det var då det.

– Men vi går fortfarande, sa John.

– Jo, sa Pugh, det gör vi. Alltid.

De stannade upp och vände sig om. Bänken den var tom.”

(en av berättelserna ur Tre kronor, Brahms och Dien Bien Phu,
Jan Holmbom)

You may also like...

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

%d bloggare gillar detta: