Ankomsten – del 4

Hamnen i Trelleborg. Klockan är kvart över sex. Det är julaftonsmorgon. Vinden är snål och kall och det är mörkt som i en säck. Det doftar starkt av tång och hav, som det alltid gör här.

”Är det så här frihet doftar” tänker han när han står där på akterdäck. Om han inte vore så oändligt trött skulle han le. Han klarade det. I över ett och ett halvt år har han varit på resa. Det började i Iran. För femton år sedan. Eller, egentligen började allt långt tidigare i det hemland han aldrig någonsin sett. Det land som hans far och hans mor tvingades lämna för att för att båda var för unga för att dö. Han själv föddes i flykten. I Iran. För femton år sedan. Rättslös från allra första dagen. Men älskad av både sin mor och sin far. Far, en stolt hazar som några år senare krossades av ett stenblock på en byggarbetsplats utanför Teheran.

Och så kom kriget i Syrien. En efter en försvann hans lekkamrater. En dag kom krigsrekryterarna hem till hans mor.

***

De meddelade att henne att jag, hennes son, skulle göra sig redo för att åka. Mor grät och protesterade. Jag var ju hennes enda barn. Hennes enda familj. De försökte lugna henne genom att berätta att jag skulle bli shahid, martyr, och att det var bra både för mig och för min familj. Och hon skulle ju få 20 silverpenningar.

Den natten startade min resa. Jag fortsatte helt enkelt den flykt som min mor och min far en gång började.
”Ta hand om dig. Var varsam och försiktig och glöm aldrig att jag älskar dig av hela mitt hjärta” viskade min mor i mitt öra. Hon såg mig i ögonen, omfamnade mig och så grät vi bägge två, tyst för att inte väcka de andra runt om oss.

Vid den turkiska gränsen sköt de på oss. Ett spädbarn grät hjärtskärande under hela tiden i den lilla båten på Medelhavet. Grekerna avskydde oss. Och i Ungern fick jag två brutna revben bara för att jag gick för långsamt. I Tyskland fick jag en kopp te och en smörgås av äldre kvinna som log. I Rostock fick jag plats på en lastbil. Jag hade lovat mig själv att aldrig mer bege mig ut på havet. Men man sa till mig att det här havet måste du korsa för att nå friheten.

Nu är jag här. Jag fryser. Jag står på akterdäck och känner lukten av tång och hav, doften av frihet. Jag är framme.

You may also like...

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

%d bloggare gillar detta: