Far och flyg

Jag stiger upp i ottan. Köar för att kliva på en buss som under en mer än två timmar och trettio minuter lång resa tar mig till den internationella flygplatsen.

Jag stiger av och köar för att få min väska ur bussens innanmäte. Jag går en rask tiominuterspromenad för att nå fram till avgångshallens stora teve-skärm. På denna läser var jag ska checka in mitt väl avvägda bagage.

Jag går ytterligare en rask promenad och kommer fram till min fålla. Där köar jag i ett sinnrikt sick-sack-system fram och tillbaka så många längder att de ansikten jag möter gång på gång börjar bli så välbekanta att jag tror att de är mina släktingar. Den där mörke en avlägsen brylling, kvinnan i grått en faster på mödernet. Den stilige en förglömd fyrmänning. Släktträdet växer för varje kurva.

Men till slut är vi framme vid maskinen som ska väga och etikettera det bagage som vi betalt extra för att få ha med oss på resan. Det är jag och maskinen som tillsammans ska klara av det. Men min maskins lampa på en pinne är alldeles röd. Det är inte bra. Det är fel. Det berättar en arg kvinna i blåa syntetiska kläder och pekar på en annan maskin vars sken är grön. Nu går det bättre. Jag väger och etiketterar som om jag aldrig gjort något annat. Jag tänker, jag måste nog vara i min mest receptiva ålder.

Jag ler. En annan kvinna i blåa syntetiska kläder ser det och ropar åt mig att gå till nästa station. Ett nytt sick-sackande påbörjas. Den här gången vallas vi fram och tillbaka för att lämna in våra nyss etiketterade väskor. Vi sick-sackar nog bara en kvart nu tills vi når en tredje kvinna i blåa syntetiska kläder. Hon skriker stopp och pekar samtidigt på en fålla. Jag stannar men stopp betyder tydligen gå för nu skriker hon ett förtydligande gå. Jag går fram till fållan. Där finns en bildskärm. På den står det: Det här är en automatisk bag-drop. Klicka här. Jag klickar. Lyft upp väskan på bandet! Jag lyfter upp väskan. Scanna boardingkortet! Jag scannar. Vänta! Jag väntar. Och väntar. Väntar och väntar. Till slut kommer en fjärde kvinna i blåa syntetiska kläder. Hon skriker inte. Hon viftar bort mig och trycker på en dold knapp. Den fjärde kvinnan försvinner i väg. Precis som väskan.

Nu går jag en rask promenad till andra änden av den gigantiska avgångshallen. Där ligger säkerhetskontrollen. Boardingkort, skriker en femte kvinna i blåa syntetiska kläder och pekar på de inpasseringsgrindar vi förväntas passera in genom. Jag fumlar med min streckkodsförsedda papperslapp mot ingångens elektroniska öga och mumlar sesam öppna dig. Men grinden förblir stängd. En sjätte kvinna i blåa syntetiska kläder sliter lappen ur mina händer, gör en magisk rörelse över det elektroniska ögats glas samtidigt som hon förmanar mig och vips, öppnas vägen för mig. Gå skriker den sjätte kvinnan och jag går.

Jag går tio steg. Sedan är det tvärstopp. Nu står jag absolut sist i ett gigantiskt folkhav där alla väntar på sin tur. På sin resa. Dags igen för köade i ett sinnrikt sick-sack-system fram och tillbaka. Jag köar och passar samtidigt på att då och då hälsa på mina avlägsna släktingar som bara sporadiskt hälsar tillbaka. Där i fjärran glittrar de rostfria apparaterna som är säkerhetskontrollens pulserande hjärta. Efter eoner av tid är jag äntligen framme. Nästa! ropar en sjunde kvinna. Men det syntetiskt blåa har bytts ut mot militärgrå uniform. Nästa, ropar nu den sjunde kvinnan i militärgrå uniform och pekar irriterat på mig med hela handen. Jag skyndar fram. Allt, allt! skriker den sjunde kvinnan och pekar på den grå plastlådan. Jag lägger mitt handbagage i den grå lådan. Allt, allt! skriker den sjunde kvinnan igen och klappar på sina byxfickor. Jag tömmer mina fickor och lägger nycklar, plånbok och telefon i samma låda. Bältet! skriker den sjunde kvinnan. Jag tar av mig livremmen och samtidigt som jag med ena handen försöker hålla mina byxor uppe lägger jag skärpet i lådan. Jag hinner tänka; tänk om jag tappar byxorna och kanske uppfattas som en blottare. Slutar min resa här då? Jag avbryts i mina tankar av att den sjunde kvinnan som på nytt skriker: Skorna! Skorna! Hon pekar och jag lyder. Nu ligger även mina skor i den grå lådan. Jag vill inte säga att jag lider av fotsvett, men jag njuter ju knappast av det heller. I den varma avgångshallen lämnar jag små dunstande fotavtryck efter mig där jag går vidare för att köa för att få gå igenom de som liknar en duschkabin behängd med discobelysning. När det är min tur gestikulerar en åttonde kvinna i militärgrå uniform åt mig att kliva in den glasade buren. Sträck ut! skriker den åttonde kvinnan och visar med utsträckta händer hur jag ska göra. Jag ställer mig som Kristus på korset med utsträckta händer och försöker mig på ett leende. Samtidigt känner jag hur mina byxor sakta börjar hasa ned längs höfterna. Med vänster hand fångar jag byxans linning precis innan hasandet är på väg att övergå i ett fritt fall. Nej! skriker nu en nionde kvinna i militärgrå uniform som kommit fram till glaset. Så här! och så visar hon att jag måste blotta mina handflator. Proceduren upprepas. Utsträckta händer, blottade handflator och i det närmaste en fullbordad blottare.

Kom! Kom! skriker en tionde kvinna i militärgrå uniform. Med något som liknar det platta brännbollsträet i sin hand vinkar hon till sig mig. Men brännbollträet är kolsvart och surrar svagt. Hon för det fram och åter över min kropp, mina armar, mina ben. Plötsligt skriker den tionde kvinnan: Gå! Gå! och jag hastar iväg för att leta reda på min gråa plastlåda.

Jag står där och tömmer min gråa låda. Fyller mina fickor, snörar mina skor och låter mitt bälte åter hindra gravitationens ständiga strävan. Jag står där och tänker: Jag lyckades än en gång ta mig till andra sidan. Det måste firas. Suget efter en Coca-Cola och en påse m&m är ögonblicklig. Jag tar mig in på en av alla de små butiker som kantar min väg till gaten. Plockar till mig en flaska och en påse fylld med chokladdragerade jordnötter i kulörta färger. Priserna här inne på andra sidan är skyhöga men det kanske bara är för att vi som är här ska känna oss ännu mer exklusiva ännu mer utvalda. Jag köar och när det är min tur lägger jag fram mina varor på kassadisken och plockar fram en sedel, redo att betala.

En elfte kvinna i butikskedjans syntetiska kläder tittar uttryckslöst på mig samtidigt som hon säger:
Ert boaringskort!
Jag svarar: Förlåt?
Ert boardingkort! upprepar den elfte kvinnan.
Ja, svarar jag, men jag förstår inte.
Samtidigt som kön bakom mig växer säger den elfte kvinnan, nu med starkare röst och smått irriterat: Jag måste se ert boardingkort för att kunna sälja dessa varor till er.

Vi människor är tålmodiga varelser. Vi utsätter oss för en hel del utan att vare sig ifrågasätta eller protestera. Vi kan likt boskap låta oss vallas hit och dit. Hyttas och hojtas åt. Mästras och stressas. Kort och gott – en människa tål mycket. Men någon gång då och då når man en punkt då något inom en säger hit, men inte längre. Nu räcker det. Det var precis det som hände mig där i kassan hos den elfte kvinnan. Jag tog ett djupt andetag. Sedan med all min frammanade vänlighet tittade jag kvinnan djupt i ögonen och med munnen full av bomull lade jag huvudet på sned och med min bästa sängkammarröst sa jag:
Snälla du, tror du på fullt allvar att jag steg upp långt före tuppen, åkte buss i nästan tre timmar, köade för få min väska, köade för att tagga min väska, köade för att checka in min väska, köade för att få köa för att ta mig igenom en av världens hårdaste säkerhetskontroller. Dessutom hela tiden med arga människor som skrikande kommenderade mig än hit, än dit. Tror du på fullt allvar att jag gjorde allt detta bara för att få en möjlighet att ta mig till din butik för att UTAN boardingkort till överpris köpa en Coca-Cola och en påse m&m?
Den elfte kvinnan framhärdade inte. Hon tog min sedel. Gav mig några växelmynt och skrek: Nästa!

Jag gick till gaten. Köade för att kliva ombord. Nu satt jag där i min trånga flygplansstol. Med en läsk i ena handen och en påse godis i den andra handen, chokladdragerade jordnötter i kulörta färger.  Jag hade segrat och jag skulle fira segerns sötma. Det knasttrade ur flygplanets högtalare:
”Mina damer och herrar. Vi är snart redo för take-off. Då vi på denna resa har en nötallergiker ombord ber vi er att inte förtära produkter som innehåller nötter.”

Jag tänkte: men vänta jordnötter är inte en nöt utan ett frö…

”…det gäller även jordnötter. Tack för visad hänsyn.”

You may also like...

%d bloggare gillar detta: