Tänk på barnen i Biafra

Ät upp maten. Tänk på barnen i Biafra. Och jag tänkte. Jag var fyra eller fem år. Kanske var jag nästan sex år. På tallriken låg Pölsa och inlagda rödbetor. Den gråa, livlösa röran av malt, surt, kokt fläsk, inälvor, korngryn och lök.  Och den inlagda rödbetan med sin stickande, fräna smak. Och med färgen så evinnerligt lysande att man till och med pissade rött. Lungmos och beta. Tänk på barnen i Biafra. Och jag tänkte. Jag tänkte, de kan mer än väl få min portion och alla framtida portioner av pölsa och rödbeta. Jag kan till och med skicka med potatisen, tänkte jag.

Idag för 50 år sedan förklarade sig Biafra självständigt från Nigeria. En självständighet som skulle vara i blott tre år. Nigeria motsatte sig självständighetsförklaringen och Biafrakriget var ett faktum. Det var tänkt att bli ännu ett i raden av alla de där kortvariga krigen. Med en illa utrustad biafransk armé knappt värd namnet trodde nog de nigerianska ledarna att de snabbt skull få njuta segerns sötma. Men motståndarna var både ihärdiga och visade dessutom på mod och uthållighet. Ett år in i kriget ändrade den nigerianska militärledning taktiken. Nu skulle det nya landet bokstavligen svältas till kapitulation. Armén omringade landet både land- och sjövägen. Belägringen av Biafra ledde till en humanitär svältkatastrof.

Det var där i nyheterna på TV som lidandet bland svältande, utmärglade barn i Biafra brutalt trängde sig in ända hem till oss. Vederstyggliga bilder. Barnen med de alldeles för stora ögonen, de uppsvällda magarna och resten bara skinn och ben. Och miljoner flugor. Ingen vet säkert hur många som dog. En del hävdar hundratusentals, andra säger miljontals.

Tänk på barnen i Biafra. Ät upp maten. Och jag tänkte.  Och jag åt. Det vände sig i magen. Jag pissade rött. Och så tänkte jag. På barnen i Biafra. Skinn och ben. Och flugorna. Och hur jag än tänkte så förstod jag aldrig hur mitt ätande hjälpte barnen i Biafra.

 

 

You may also like...

%d bloggare gillar detta: