Björn såg

Han hette Björn och var ett eller två år yngre än jag. Björn kunde se saker som vi andra inte kunde. Han bodde ensam med sin mamma i ett stort hus i jungendstil i utkanten av Bällsta. Mamman var en generöst tilltagen kvinna med sönderfrusen hy i ansiktet. Hon bar oftast kläder av ryskt snitt draperade i flera lager. Jag hörde nog hennes röst bara någon enstaka gång, en lätt mullrande altstämma med viss brytning. Med det var hennes stålblå ögon och den genomträngande blicken som gjorde att vi alla var flera aningar rädda för henne.

Nere vid sjön vid foten av Bällstaberget låg det en badplats som aldrig användes för bad. Flata stenhällar letade sig ut i vattnet. Där samlades vi ofta. För att tjuvröka, dricka öl eller bara för att träffas. Vi var en ganska brokig skara, både till ålder och till bakgrund. Någon gjorde upp eld och så satt vi där i ring och tittade in i lågorna. Och så började berättelserna. De var många gånger fantastiska och lika många gånger magiska. Jag har hela mitt liv omgivit mig av historieberättare. Kanske var det där vid stranden som det hela började.

En kväll var han där, Björn. Jag hade aldrig sett honom förut ändå var det som om jag känt honom i hela mitt liv. Björn var i motsats till sin mor späd och finlemmad med slät hy. Han var liten för sin ålder utan att för den delen vara småväxt. Men de stålblå ögon och den genomträngande blicken delade han med sin mor. Men Björns blick skrämde inte. Tvärtom, den bjöd in eller snarare sög in oss andra i det han hade att berätta. Och så började han.

Med hans berättelser öppnades nya vägar in i våra medvetanden. Han tog oss till platser vi inte ens kunnat drömma om och gav oss insikter som än i denna dag är ovärderliga. Men det som var allra mest speciellt var när han då och då gav sin berättelse till någon av oss som satt där runt elden. Björn vände sig en gång till exempel till en av mina bästa barndomsvänner och sa ” den här berättelsen kommer att handla om de val du kommer att behöva göra i ditt liv vid ett alldeles speciellt tillfälle. Det är viktigt att du väljer rätt då.” Och så började han sitt berättande. Två decennier senare var min barndomsvän framme vid det vägskälet. Han gjorde sitt val. Kanske hade han glömt bort det Björn sagt. Kanske brydde han sig inte. Eller så var det rent av så att han inte uppfattade att vägskälet var just det vägskälet. ”Han gick alltid sin egen väg”, sa prästen vid minnesstunden utan att var medveten om hur bokstavligt rätt han hade.

En kväll nådde Björns blick mig. ”Den här berättelsen kommer du att ha användning för på liv och död.” sa han. Det knastrade i elden och Björn började berätta.

En dag var Björn borta. Huset i Bällsta igenbommat och kort därefter revs det. Än i dag återstår bara en ödetomt. Igenväxt, där bara stålgrå lupiner verkar trivas. Nere vid sjön samlas inga längre. Området är inhägnat och avlyst. Till och med stigen dit ned är borta. Precis som om allt suddats ut.

You may also like...

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

%d bloggare gillar detta: