Lödaren och mina tankar
En italienare som jag känner är inte bara en gudabenådad kriminalkommissarie utan är även ganska flink med lödkolven. Med hjälp av den och lite lödtenn, fluss och ett övermått av uppfinningsrikedom kan han bygga de mest fantastiska elektroniska apparater. I början på 80-talet skapade han bland annat de allra första glasögonen som kunde se runt hörn. Det blev i och för sig aldrig någon riktigt succé då bihanget till själva glasögonen skulle bäras på ryggen ungefär som en ryggsäck och vägde närmare femtio kilo.
En ruggig dag för ett par veckor sedan knackade italienaren på min dörr. Han var minst sagt upprymd. Ögonen strålade och han pratade fort, fort på italienska. Orden var många och de trängdes på vägen upp genom strupen. Precis som om de alla ville ut samtidigt. För mig spelade det absolut ingen roll om de kom fort och samtidigt. Jag pratar knappt någon italienska och förstår bara några få enkla fraser om de uttalas överdrivet långsamt. Men jag lät honom hållas. Vis av erfarenhet vet jag att det brukar lugna ned sig. Så även den här gången. Italienaren minskade så sakteliga ordströmmen och övergick mer och mer till att prata svenska. Han svenska har för övrigt den där underbara brytningen som gör att man med ens flyttas till strandpromenaden i Arenzano. Vinden från Medelhavet och fonden utgörs av Liguriens berg. Nåja.
När nu italienarens ordförråd mer eller mindre enbart bestod av svenska ord började jag så sakteliga uppfatta det han ville berätta. Han hade ännu en gång givit sig hän med sin lödkolv och sin kreativitet. Resultatet var fantastiskt, lät han meddela. Och sannerligen, det var det.
Italienaren hade nämligen byggt om en enkel stegräknare. Ni vet, en sådan där liten apparat som ska fästas i linningen eller bältet för att sedan vandra tillsammans med sin ägare och helt enkelt hålla räkning på varje steg som tas. Precis en sådan hade han alltså byggt om. Till en apparat som räknar sin ägares tankar. En tankeräknare alltså.
Jag har ju känt italienaren i mer än halva mitt liv och flera gånger tidigare fått uppleva små och stora elektroniska mirakel som han åstadkommit med sin lödkolv. Därför var jag varken speciellt förvånad eller det minsta skeptisk till modifikationen utan tvärtom genuint intresserad av hur tankeräknaren var tänkt att fungera.
Enkelt, var hans direkta svar. Man bär den precis på samma sätt som en stegräknare och under ett dygn registreras antalet tankar som bäraren har. Tankeräknaren skiljer på tre olika typer av tankar. Positiva tankar, destruktiva tankar och tankar som är renodlat kreativa. Antalet tankar för respektive kategori redovisas på den inbyggda LCD-displayen. Tankeräknaren har också en inbyggd funktion som gör att den inte registrerar samma tanke mer än en gång. Via bluetooth kan tankeräknaren kommunicera trådlöst med vald annan enhet, som till exempel en smartphone eller en dator. Och så här fortsatte han att berätta och redogörelsen blev mer och mer teknisk. Ord som zenerdiod och backspänning, legeringar, euktetiskt välbalanserat tenn och termiskt exciterade elektroner fyllde rummet. Jag slutade snart att lyssna men det verkade inte störa italienaren det minsta. Han pratade på. Jag tänkte. Han pratade. Jag tänkte lite till. Plötsligt avbröts italienaren i sitt prat och jag i mina tankar av en hög och stark ton. Det lät som en ett mellanting mellan en spädgris skrik slaktdagen och en mistlur som brölade från en för länge sedan nedlagd fabrik. Lika plötsligt som det lät, lika plötsligt blev det åter tyst. Vi tittade förvånat på varandra tills italienaren sken upp och sträckte sig fram mot min ena höft. Utan att jag hade märkt det hade han fäst en liten apparat i mitt bälte. Tankeräknaren.
Nu höll han den i handen och läste av displayen. Blicken mörknade. Han höll fram tankeräknaren. På displayen blinkade inte tre sifferpar utan med rött fast sken stod det error men med versaler, ERROR. Utan att säga ett enda ord vände han på klacken och gick. ERROR. Där stod jag kvar. Vad skulle jag tänka. Jag hade inte aning. Allt var bara blankt.