Stjärnhimlen, Aranck och kylan

arapaho_1000x450

LÖRDAG – Världen har alltid varit full av clowner. Även nu tydligen. Det blåser rejält ute på alla sätt just nu och kylan är verkligen påtaglig.

Hemma på gatan där jag växte upp fanns det en tvättäkta Arapaho-indian. Han hade hamnat där av både slump och kärlek. En stor och kraftig karl med ett solbrunt, djupt fårat ansikte. Han var farlig om man frågade vissa vuxna. Andra vuxna ansåg honom som harmlös. Alla vuxna tyckte han var annorlunda. Allt det som de vuxna sa om honom var väl tänkt för att vi ungar skulle hålla oss på behörigt avstånd från indianmannen. Självklart blev effekten den omvända. Vi ungar drogs till honom. Till mystiken, faran och det som inte var som allt annat.

Han kallades för Arre men jag vill minnas att hans riktiga indiannamn var Aranck. Han var i direkt nedstigande släktled arvinge till Black Coal arapahoernas siste överhövding. Aranck betyder stjärna och det var där bland stjärnorna jag mötte honom på riktigt för första gången.

När jag var liten var jag helt fascinerad av natthimlen. Det hände gång på gång att jag smet ut på nätterna för att leta upp en speciell glänta i skogen. Där la jag mig på rygg och lät det himmelska skådespelet börja. Alla stjärnor och himlakroppar utgjorde den outtröttliga ensemblen och det hände saker hela tiden. Ingen natt var den andra lik.

Jag hade några år tidigare fått en karta över himlen i födelsedagspresent. En blåsvart karta i hårdpapp där varje stjärna var ditmålad med radioaktivt färg som gjorde att de lyste av sig själva där på arket mitt i mörka natten. Med hjälp av kartan navigerade jag mig fram på himlavalvet. Jag var på något sätt helt plötsligt där uppe bland stjärnorna och kometerna.

En natt när jag som vanligt låg där i gräset stod han plötsligt där alldeles bredvid mig. Aranck hade kommit nära alldeles ljudlöst. Jag hade överhuvudtaget inte märkt honom. Jag blev iskall och livrädd. Allt det som de vuxna varnat för skulle nu hända. Jag blundade och höll andan. När man är en unge har man ännu ej lärt sig att blunda och hålla andan fullt ut. Jag knep ihop ögonen mer än jag blundade och jag höll andan utan att egentligen först ha fyllt lungorna med luft. Då orkar man inte särskilt länge, så när luften tog slut och ansiktsmusklerna krampade kippade jag efter andan och kisande med ögonen. Beredd på det värsta.

Lika ljudlöst som han kom, lika ljudlöst hade han också lagt sig på rygg också med blicken fäst mot himlen. Han doftade cigarettrök och något som jag senare skulle känna igen som mysk. Där låg vi länge, tysta. Till slut började han tala. Hans röst var fantastisk, svag men ändå stark, tydlig och djup. Han berättade om sitt namn, sitt folk och hur viktig himlen var även för honom.  Han berättade om stjärnorna och bilderna och om musiken som skapats utifrån den svarta pannå som himlen utgjorde. Men det som gjorde allra störst intryck på mig den natten där i gläntan var när Aranck berättade om kylan och dess förbannelse som drabbade hans folk och som senare drabbat honom. Den berättelsen har jag burit med mig allt sedan dess. En dag ska jag förmå mig själv att återberätta den.

I dag är det som sagt lördag och kylan är kanske mer påtaglig än den varit på länge. Och världen har kanske ändå aldrig varit så fylld av clowner som nu. Men där bakom de gråa skyarna finns nog stjärnhimlen kvar.

You may also like...

%d bloggare gillar detta: