Det är något speciellt med öar

Jag gillar England. Det är något speciellt med öar. Och ändå lite svårt att sätta fingret på vad det är mera specifikt som jag gillar. Kanske är det engelsmännen. Kanske är det ljuset.  Förmodligen är det människorna. En hel nation fylld av människor som gillar att prata och som vet hur man konverserar. När vi i Sverige ägnade skolgången åt att sy gymnastikpåsar och träna slungboll lärde sig öborna på den brittiska öarna retorik och konversation. När vi hade ändlösa friluftsdagar fyllda med planlös orientering och tjuvrökning utbildades brittiska elever i artighet och uppförande.

Att inleda ett samtal med en vilt främmande person på en perrong eller vid bardisken på en pub är lika normalt i England som onormalt i Sverige. Skulle du mot förmodan drista dig till att börja samtala med en för dig okänd person på till exempel morgonbussen i Sverige bör du nogsamt tillse att det pratet avhandlar så ofarliga samtalsämnen som vädret eller bristen på väder. Här i London har jag redan avhandlat likheten mellan Londons förre borgmästare, Boris Johnson, och republikanernas presidentkandidat, Donald Trump, kriget i Syrien och varför Double Diamond knappast går att få tag på längre.

Men nu bär det hemåt. Stärkt av alla samtal. Nästa gång jag inleder ett samtal med en vilt främmande människa i Sverige ska jag (om jag törs) försöka att inte prata om vädret.