Je suis Moccamaster

Wow, låt mig börja med att citera Docent Död: ”Jag kunde aldrig drömma om att det var så här.” Jag är verkligen en kaffedrickare. Ibland känns det som jag är jag ett föredöme för en hel hälsobransch. Lika ofta är jag ett järtecken på den ohälsa som kommer att drabba omåttliga kaffedrickare.

Det är med andra ord med kaffe som det är med mesta vi petar i oss på det ena eller det andra sättet. Ibland är det rena mirakelmedicinen, ibland rent av livsfarligt. Man får nog ta det hela med jämnmod blandat med en och annan nypa salt. Men inte för mycket salt. Det är inte bar för dig.

Men som sagt, jag är kaffedrickare av rang. Jag har under många år lagt stor vikt vid att njuta mitt kaffe och nogsamt druckit mig fram till min favoritkaffesort. Därtill kryddar jag den alltid med en smula, gärna nymalen, kardemumma.

Däremot har kaffebryggare av olika sorter och fabrikat levt sina liv på vår köksbänk utan att inköpen har föregåtts av någon djupare analys eller kravspecifikation.  Ett schyst pris och ett rimligt utseende, gärna från ett välkänt varumärke har nog varit inköpsavdelningens ledstjärna. Hos oss går dessutom vattnet hårt åt våra vitvaror och en kaffebryggare utgör inget undantag för det mangan- och kalkrika vattnet. Manganet och kalket använder bara vattnet som transportör. När det väl nästlat sig in i bryggarens rörsystem faller de ut och beckar och proppar igen för att till slut orsaka oupplösliga infarkter i maskinens innanmäte. Här i huset vet vi vad klockan är slagen när vår bryggare står där och kipar efter luft, väser och köket fylls med mer vattenånga än kannan med kaffe. Vila i frid. Dags för inköp.

Och det är här schyst pris kommer in. Jag menar, i min värld kostar en kaffebryggare med ett schyst pris trehundra absolut max sexhundra. Inte ett öre mer. Visst, det kan vara fel och galet och tokigt. Men i min värld ligger priset där. Så när reklamen eller rent av folk som i övrigt verkar vara vid sunda vätskor säger; ”köp en bryggare för femtonhundra, eller rent av tvåtusen”, då är det inte konstigt att jag bara skakar på huvudet och ler fördragsamt.

Men plötsligt händer det. Jag viker mig. Går in affären och kommer ut med en maskin som jag betalt fyrsiffrigt för. Jag bannar mig själv för att låter mig dras med i kommersen och likt ett vissnat löv bara följer med vinden. Som en hålögd passiv konsument uppslukad av marknadskrafter, tyngd av grupptryck och ett frammanat ha-begär. De har fått över mig till den mörka sidan. Jag har blivit med Moccamaster.

Och där är det – wow:et och Docenternas citat: ”Jag kunde aldrig drömma om att det var så här.” Mitt kaffe har aldrig, jag säger aldrig, smakat bättre. Vilken maskin! Vilket hantverk! Vilken ingenjörskonst! Och vilket fantastiskt resultat. Je suis Moccamaster.