Den sista vandringen en dag som denna
Och så kom dagen då han till slut tvingades gå där, på väg upp mot kullen. Det hade samlats en hel del folk, mer än vanligt. De flesta stod dock i klungor och pratade om alldagliga bekymmer och skvaller till synes ointresserade av de som vandrade på rad längs med gatan. Men alla var inte ointresserade. Ett dussin män hade hela sin uppmärksamhet riktad mot följet.
Han fick inte ens gå först, tänkte Thomas, varför inte då? Tvivlen red honom igen och han hade en längre tid också känt på sig att det skulle ta slut här och nu.
Det var ännu tidigt men det skulle bli en osedvanligt varm dag för årstiden, tänkte Filippos där han stod i halvskuggan längs med ett av de husliv som kantade Via Dolorosa. Han hann inte mer än tänka tanken förrän han bannade sina simpla tankar en dag som denna. Fader, suckade han och ögonen tårades.
Sebedeus bägge söner hade dragit sig tillbaka en bit. Johannes tittade på Jakob, som blundade hårt. Det hade han alltid gjort för det otäcka, ända sedan barnsben, som om det som inte syns inte finns, inte sker. Men då som nu skulle det räcka föga.
Gatulivet här brukar vara högljutt, men idag kunde man till och med då och då höra den svaga vindens djupa stämma.
På andra sidan gatan stod Taddeus och kliade sig som vanligt i skägget. Klådan var mer eller mindre kronisk och handen som rev på hals och kind i det närmaste betingad. I tanken var Taddeus redan tillbaka i Armenien. Det var där han skulle fortsätta sitt arbete. Så får det bli, tänkte Taddeus.
På ett av hustaken stod ännu en Jakob och grät tyst. Ensam med sin hemlighet. Min bror, min käre bror, vad gör vi med dig? Bara den tanken, gång på gång.
Ljudet av piskrapp ekade mellan husen. I alla tider har människan på ett märkligt sätt trott att våld kan få steglängden att öka. Och alla tider har också brukandet av våld fått människan att ta större kliv. Barto satt uppflugen på en ektunna och petade naglarna med en kniv. Kniven kom alltid fram när han kände sig olustig eller orolig. Han var skicklig med kniven. Ibland nästa våghalsig och dumdristig. Vandraren där på Dolorosa hade många gånger förmanat honom och sagt att kniven skulle bli hans olycka. Barto log åt minnena där han satt men kände med ens skam att han kunde känna glädje en dag som denna.
Han hade gjort vad som helst för att byta plats med vandraren, det var så han tänkte Andreas där han stod barfota i det gyllenbruna dammet. Med höger fot ritade han oupphörligen ett crux decussata, ett X-format kors, i sanden. Varför, skulle han förstå långt senaste.
Simon Petrus och Simon Ivraren hade egentligen aldrig lärt känna varandra. I varje fall inte på djupet. Men under de senaste månaderna eller kanske rent av veckorna hade de funnit varandra både i samtalet och bönen och nu var de i det närmaste oskiljaktiga. De stod tätt, tätt invid varandra som de klippor de var. Blickarna fästa mot vandraren och unisont mumlande ”Himmel och jord ska gråta för oss för vi har tappat bort himmelrikets nycklar”.
Nu hade följet påbörjat den sista delen av vanderingen, upp för kullen, och fler nyfikna fyllde på längs med sidorna. Uppe på kullen fanns Levi. Han hade gått dit redan kvällen innan. Levi hade en känsla för detaljer och när han nu såg vandraren med sitt kors över axeln noterade han att virket verkligen inte vara av god kvalitet utan snabbvuxen asp som knappt skulle duga som tändverk och absolut inte värdig deras vandrare. Å andra sidan snabbväxande innebär låg täthet i materialet och därmed minskad tyngd att bära på. Vandraren böjde sitt huvud, knappt märkbart, när han passerade Levi.
I de bakre åskådarleden halvvägs upp på kullen står Judas lätt framåtböjd. Allt sedan den där sista kvällen tillsammans har värken i buken kommit och gått. Kanske var det något han åt, tänker han, samtidigt som han än en gång tvingas att vika sig dubbel inför nästa smärtattack. När det här är över, ska jag köpa mig en bit jord, bruka den och försöka glömma det som var. Det här är inte slutet. Livet fortsätter.
Följet är framme. Det här är alltså Golgata, tänker vandraren. Han ser ut över landskapet. Vilken vacker plats. Hit vill jag komma tillbaka. Tids nog.