Att återkalla en Volkswagen

passat_1000x450

Medan Volkswagen återkallar bilar återkallar jag ett Volkswagenminne. I mitten av 80-talet hade Karin​ och jag en gammal Volkswagen Passat. En kombi. En blå kombi. Eller snarare en gång i tiden en blå kombi men som tidens tand gått hårt åt och vars färg snarare skulle kunna beskrivas som blånad med rostfärgat gepardmönster. Men den spann som en katt och sköt fram i landskapet inte helt olik en smidig Thomsongasell.

Men det var inte bara karossen som korrosionen kemiskt kraftfullt krackelerade utan även andra delar av den tyska ingenjörskonsten fick finna sig i frätandet. Golvet på förarsidan påminde till sin natur om vinterns allra första is som i vår del av Sverige vanligtvis lägger sig på en högt belägen sjö någonstans på höglandet. En riktigt tunn, tunn is, mamma-is, som fått sitt tilltalsnamn helt enkelt för att den är så tunn att även den mest erfarna skrinnaren mumlar mamma i ren skräck när han eller hon ger sig ut över sjön utan att nästan röra vid ytan. Precis så som man fick förhålla sig till Passatens golv när man klev i på förarplatsen. Man undvek i möjligaste mån att trampa på det som en gång i tiden förmodligen varit ett solitt golv.

Men min Karin visste på råd. För att gasellens framfart inte skulle upphöra på grund av avsaknaden av golv kröp hon helt sonika in under VW:n med en plåt i ena handen och något svetsaktigt i den andra. Vips, så var bilen med golv igen. Till saken hör att jag som är mera av en nål- och trådman under relativt lång tid försökt att göra det samma, men med det enda resultatet av att jag då och då fick det nyligen fastsvetsade plåtschabraket i retur i ansiktet.

Men jag var inte helt oäven och bidrog till att Passaten klarade sig igenom ombesiktningen. För det var så att just golvet, eller rättare sagt, bristen på golv hade förorsakat en tvåa på besiktningen. Men även dragkroken hade av samme besiktningsman, en ogin självutnämnd bildoktor från Rimbo, dömts ut med förklaringen att den måste bort för den kroken kan inte ens dra efter andan.

Det är inte menat ett en ofrälse ska kunna skruva bort det som Volkswagens imponerande ingenjörer skruvat dit, så efter att ha spenderat alldeles för mycket tid med att försöka lösgöra kroken genom att angripa de infästande bultarna med fasta nycklar, farliga vätskor och frenetiska böner till både den ena och den andra guden gav jag till slut upp det traditionella angreppssättet. Med oljiga och såriga händer fattade jag vinkelkapen och halshögg helt enkelt kulan. Likt en elektrifierad bödel lät jag kapens skiva äta sig igenom materialet och till slut föll den död ner till golvet. Dragkroken var avliden. Men som alla vet som någon gång trakterat så kraftfulla handverktyg som en vinkelkap efterlämnar den i sin framfart sylvassa snittytor, så kallade grader. Så även denna gång. Så på akterspegeln på denna Passat stack det nu ut en cirka tjugo centimeter lång stålbalk av finaste tysk kvalitet som i sin ena ände var försedd med en vass egg som lätt skulle vid kontakt med till exempel ett människoben åsamka skärande skador både på eventuella skyddande textilier och människokött. Samtidigt var jag både mentalt och fysiskt utmattad efter min holmgång med bilen från Wolfsburg att jag inte kunde frammana någon som helst kraft för att befästa arbetets viktoria med finlir såsom nedfilning och putsning av de sylvassa graderna. Jag valde istället en mer okonventionell men dock praktisk lösning.

När man sätter upp en traditionell taklampa i taket ansluter man armaturens hankontakt med den i taket befintliga honkontakten. För att dölja denna kablagekoppling medföljder det för ändamålet en liten kopp som sitter monterad på själva lampsladden. När kopplingen gjort dras själva koppen på plats för att dölja kopplingen och till viss mån också skydda den samma. Självklart har den där lilla koppen ett fackmässigt namn men det har totalt flugit mig förbi under ett helt liv så därför väljer jag här att kalla den för den lilla koppen, just för att det är en liten kopp.

Det blev just en sådan liten kopp som blev min finishlösning för det som tidigare var en dragkrok men nu bara var de farliga och vassa resterna av en dragkrog. Jag tog helt enkelt en sådan liten kopp och täckte det skadliga området. Genom att naja fast lite tråd i den lilla koppen förankrades sedan den samma i bilens kromade kofångare.

Besiktningsmannen, ni kommer ihåg den där ogine självutnämnde bildoktor från Rimbo, slutade i stort sett aldrig skratta. När Passaten rullade in för ombesiktning kunde besiktningsmannen snabbt boka av Karins svetsarbete som första klassens och bockade för godkänt i protokollet. Därefter när han rundade bilen och såg min rara skapelse övergick hans buttra uppsyn först i ett förvånat leende för att snabbt övergå i ett veritabelt gapskratt. Som sagt han slutade i stort sett aldrig att skratta. Men till slut fick han fram några få ord mellan de värsta skrattattackerna. Han sa ungefär; att det var den absolut fulaste reparation eller åtgärd han någonsin sett i hela sitt liv som besiktningsman. Jag var just då inte bara lösningsorienterad utan dessutom lite kränkt så jag gick snabbt i svaromål och menade på att det var väl ändå ingen skönhetsbedömning han skulle ägna sig åt utan han borde som jag gjort sätta säkerheten i första rummet. Jag vet inte om han hörde vad jag sa för det mesta av mitt prat dränktes i hans tjutande skratt. Men han bockade för godkänt. Och vi kunde rulla ut med vår Passat ur vagnhallen och under ytterligare ett år dundrade vi fram på Roslagens savanner.

 

You may also like...

%d bloggare gillar detta: