Ett alldeles äkta sjöodjur

tjarn_1000x450

Måndag morgon, solen skiner, vinden är som vanligt sval nästan kall. Det är inte utan att jag börjat vänja mig. Den dag vinden vänder eller åtminstone väljer att fyllas med värme kommer jag kanske rent av bli förvånad.

I går kväll en kvittrande glad unge hemkommen från härliga Astrid Lindgrens värld med kontaktperson och kompis. Och idag är det dags för mig att fylla på med energi när jag får en stund tillsammans med kidsen på Sommarkollot i Boxholm. Teater- och dramaövningar står på programmet.

När jag var liten tillbringade vi en eller några somrar i Blekinge. Jag var så pass liten att jag inte kan dra mig till minnes om det var en eller flera. Vi hyrde ett hus på en gård, kanske var det på en bondgård och det var nog mera en stuga eller ett torp som vi hyrde. Det fanns också en sjö i närheten och i sjön levde det ett alldeles äkta sjöodjur. Stort, slemmigt och överhuvudtaget vämjeligt till utseende. Dessutom stank det om det. Ändå var det minst sagt uppskattat av de bofasta. Så fort sjöodjuret kom på tal, och det gjorde det ofta, rann de vänaste ord ut ur allas munnar. Aldrig hörde jag någon fälla ett enda negativt ord om sjöodjuret.

Jag lärde mig svära den sommaren. En konstart som jag under åren tyvärr fulländat. Det var, om jag minns rätt, en av de bofasta pojkarna på gården, jag tror han också hette Jan, som lärde mig. Jan var lite äldre och bara det innebar med automatik att jag så upp till honom och försökte in i minsta detalj efterlikna honom i allt han gjorde och sa. Vi är ju så vi människor att vi lär oss bäst genom att härma. Jag lärde mig bra.

En sen kväll, precis i skarven till det som vi kallar natt tog Jan med mig ner till sjön. Vi satte oss på bryggan med benen dinglande över kanten och fötterna och tårna doppade i det sommarljumma, alldeles spegelblanka vattnet. När vi suttit alldeles stilla och alldeles tysta i det som kändes som en evighet började Jan sjunga. Först svagt, men allt eftersom starkare. Det var en besynnerlig sång. Jag hade aldrig tidigare och inte heller senare någonsin hört något likande. Om jag skulle försöka att ge mig på att beskriva det så påminde det om samisk jojk uppblandad med blues från New Orleans med stänk av både skillingtryck och den portugisiska Fadon. Men ändå inte. Ordlös men samtidigt rik på ord, oförståeliga ord.

Jag vet inte hur länge Jan sjöng. Allt kändes ju som sagt som en evighet. Men plötsligt tystande han, pekade med höger hand ut över sjön och viskade: Titta.

Där mitt ute i den lilla insjön krusades först vattenytan. Till en början knappt skönjbart men snart mer och mer oroligt. Till slut såg det nästan ut som vattnet kokade där ute. Jag blev rädd, drog upp mina fötter ur vattnet men Jan tog tag i mig, lugnande mig och jag lät dem sjunka ned i vattnet igen. Vattnet kändes varmare.

Jan började åter att sjunga och nu bröts vattenytan där ute. En varelse steg sakta, sakta upp ur vattnet. Jag stirrade som förhäxad. Det var stort, slemmigt och egentligen obeskrivbart. Det steg och steg. Jan sjöng. Men han var inte längre ensam i sin sång. Först, på andra sidan sjön, hördes ännu en sångröst. Och så en till och en till och en till. Samma sång ljöd nu från flera håll runt den lilla sjön. Och i mitten det som måste vara sjöodjuret.

Jag vet inte hur länge det höll på. Jag hade ju redan upplevt två evigheter. Men efter ett tag måste jag ha somnat. För jag vaknade tidigt i gryningen, samtidigt som de första solstrålarna nådde bryggan, ensam. Men med ens klarvaken. Jag hade varit med om något alldeles fantastiskt. Jag rusade hem till huset som vi hyrde. In till mamma och pappa som låg och sov i kammaren. Väckte dem bryskt och min berättelse bubblade osammanhängande ur mig och farsan log och mamma lyssnade utan att förstå. Och hur skulle hon kunna göra det. Jag byggde inte meningar, jag bubblade. Till slut fick hon ett tillfället att säga: Stopp, stopp – ta det lugnt och ta det från början. Jag hämtade andan, samlade mig och började berätta att Jan tagit mig med ned till sjön.
-Jan, vilken Jan, sa mamma.
-Jan, sa jag. Jan, killen som bor här på gården. Han är säkert 10 år eller i varje fall 8 år.
Mamma tittade på mig och log. Pappa reste sig upp på ena armen i sängen och sa:
-Du är för härlig, men här på gården finns inga barn förutom du. Det är bara Bengt och Harriet som bor här. Bengt är över sjuttio och Harriet är inte långt efter. De fick aldrig några barn.

-Du är för härlig, sa farsan igen och rufsade mig i håret. Nu tar vi lite frukost. Och så lyfte han upp mig och bar mig ut i köket.

You may also like...

%d bloggare gillar detta: