Mitt första Majtåg

Jag vaknade ganska tidigt av att det var, som de troende säger, ett herrans liv utanför fönstret. Rop och skrik och starka toner från bleckblåsinstrument fick alla rutor i huset att skallra. Dimman låg tät och när jag tittade ut fylldes till början hela synfältet endast av det mjölvita töcknet. Efter en regnig kväll mötte nu nattens kyla morgonens uppvaknade genom att förånga hela världen. Men där, plötsligt, trädde en gestalt fram ur det kompakta morgondiset. En reslig karl men munnen vidöppen, vrålande. Och med bägge händerna höll han upp sitt budskap. Jag gnodde de sista av sömnen ur mina ögon, fick på mig glasögonen och bilden blev tydligare. Allt klarnade och jag var inte förvånad. Jag haspade upp fönster och skrek för att överrösta vad som bland annat lät som ett valthorn på rymmen:
-Det finns faktiskt folk som sover här!
Grannen som stod där mitt på gräsmattan omgiven av en hel blåsorkester ignorerade helt mitt inpass.
-Skynda dig nu, ropade han istället, vi måste ge oss av nu för att hinna!
-Va, vadå hinna? ropade jag tillbaka fortfarande minst sagt irriterad, hinna till vad?
-Till tåget förstås, skrek grannen tillbaka.
-Tåget? Skrek jag.
-Ja, vårt första Majtåg, hojtade grannen och viftade med det han hade i händerna.
Först nu upptäckte jag att grannen höll ett stort plakat framför sig. På dess gula botten stod med svarta versaler skrivet: ”MER HJÄRTA”.

Som vanligt förstod jag ingenting. Men jag insåg att fortsätta konversationen på detta sätt på distans genom att skrika till varandra inte var det mest optimala.
-Vänta, ropade jag, jag kommer ut.
Jag hoppade i ett par byxor, svepte in mig i en kofta, klev i stövlarna och gick ut på gårdsplanen. Musiken hade nu till min glädje tystnat. Jag gick fram till grannen där han stod med sitt plakat.
-Vad betyder nu allt detta, sa jag.
-Det är dags, svarade grannen direkt. Vi måste agera nu. Här är ditt plakat. Och så sträckte han fram ett lika stort plakat till mig som han själv hade haft med sig. En likadan skylt men mot den svarta bakgrunden stod den här gången med gula versaler: ”MINDRE HJÄRNA”. Jag läste och förmodligen såg grannen oförståendet i mina ögon för han var snar att förklara:
-Som sagt, det är dags. Dags att börja ge känslan större utrymme än förnuftet. Det förnuft som har tagit oss ända hit. Hit till den tid där allt mer verkar gå fel. Krig och skit. Urbanisering och Bonde söker fru. Religiös fanatism och nätcasinon. Smaksatt sockervatten och särskrivning. Och allt det där andra.
-Men nu säger vi ifrån, sa grannen och log, släppte sitt plakat och gav mig för första gången i våra liv en kram. Det är dags nu, viskade han i mitt öra.
Jag nickade och log. Böjde mig ner efter mitt plakat och så började vi gå. På väg mot vårt första Majtåg. Runt omkring oss lättade dimman allt mer. Det här var nog starten på en helt ny dag.