Hypokondriker? Nä, nä, sjukdomssensibel

virustyp

Lördag. Och ingen vanlig lördag. Om det nu finns sådana. Idag fyller vår förstfödda år och det firar familjen med födelsedagslunch tillsammans. Härligt. Efter det bildar tre generationer lag och tävlar i att svara på omöjliga frågor inom alla möjliga områden i årets frågesport.

Det har börjat växa mossa på löparskorna. Årets influensa har valt att förlägga sitt huvudkontor till min kropp. Det är inifrån mig som hela den nationella biologiska krigsföringen utgår ifrån. Den kunde inte valt ett bättre värddjur för sitt virulenta korståg. Det har hänt att jag kallats för hypokondriker av okänsliga men i själva verket är jag nog bara enormt sjukdomssensibel. Det var kanske den starka igenkänningsfaktorn som gjorde att jag skrattade högt, med lätt rodnande kinder, när jag läste en passage i Gertrud Hellbrands roman Veterinären. Ett textavsnitt som måleriskt beskriver den ständiga oron som gnager oss sjukdomssensibla. En text som passar sig alldeles utmärkt för högläsning och som bland annat för tankarna till Arto Paasilinna när han var som bäst. En text som fylld med humor och kärlek på något sätt bryter sig ut ur romanen. Några smakprov ur texten;

”Så länge jag kunde minnas hade pappa gått och känt efter. Det var ett slags oro som måste härbärgeras. En period hade han den bosatt i bröstet; pappa klagade på tryck, fruktade en annalkande infarkt. På vårdcentralen blev han friskförklarad, till sin fasa. Hade de missat något? Hur skickliga var egentligen dessa landsortsläkare, och hur grundliga?”

Precis hur vet man att de inte missat något? Men det kan ibland vara ännu lurigare än så:

”Pappa kunde rentav skrämmas av bristen på symptom. Under vintern började han oroa sig över att han ännu inte blivit sjuk. Inte en förkylning, ingenting. Han hade läst sig till att en tumör i utveckling fick immunförsvaret att resa ragg, vilket kunde leda till att kroppen höll sig friskare än någonsin.”

Hela texten som tar sin början på sidan 345 (pocket) i romanen sällar sig till de som utgör högläsning i vår familj vid väl valda tillfällen. Drastisk humor med skärpa och igenkänning har alltid en plats i vår familj. Men idag läser vi inte vi vid lunchen. Vi sjunger. Vi har ju ett födelsedagsbarn vid bordet. Vår förstfödda. Vår dotter. Sa jag förresten att hon läser till läkare?

Det här blogginlägget hittar du också på Correns Bokblogg»

You may also like...

%d bloggare gillar detta: