28 januari, 2015

Karlsson på Taket i Rosenbad

Av JanneHbom

stockholmssiluett

Idag på dagen för 13 år sedan gick Astrid Lindgren ur tiden. Men än i dag är hennes figurer minst sagt levande – lite varstans…

Det var fortfarande arla stund, även på Rosenbad. Egentligen alldeles för tidigt på morgonen för ett så pass viktigt möte, tänkte Annika när hon passerade säkerhetskontrollen på väg upp till Karlssons arbetsrum. Hon var sen. Hennes planering och tidsschema hade redan spruckit och hon insåg att det skulle bli ännu en hopplös dag i maktens korridorer.

När hon kom in i det grandiosa chefsrummet var Tommy redan på plats och bakom det enorma skrivbordet i ädelträ tronade Karlsson på Taket i all sin prakt. Annika kom på sig själv med att åter tänka hur fullkomligt osannolikt det var att denne propeller-man blivit vald till Sveriges Statsminister. Hon tänkte tyvärr så allt oftare nu för tiden. Mitt i den lilla sittgruppen för besökare satt Tommy och log med rynkade ögonbryn. Från början hade Annika hyst i det närmaste moderskänslor för den lille lintotten men de hade så sakteliga ändrats allt eftersom regerandet fortgick. Men när han nu satt där förväntansfullt och tindrade med tänderna kände hon hur det åter högg till i hjärtetrakten av av något som påminde om ömhet. Han satt lågt, mycket lågt. Elaka tungor hade gjort gällande att Karlsson på Taket låtit såga av benen på Malmsten-möblerna i sittgruppen för att besökarna verkligen skulle behöva se upp till Statsministern. Samma elaka tungor menade att det var därför man med viss sanning kunde hävda att ”hela regeringen ser upp till Statsministern”. Annika trodde nog att det hela var ytterligare en av alla dessa skrönor, men om hon hade tittat lite mer noggrant ner i den äkta mattan som möblerna stod på hade sågspånsresterna kunnat komplettera bilden.

Karlsson på Taket nickade så där i förbigående åt Annika samtidigt som han tänkte samma tanke som han tänkt sedan installationsdagen – Vad gör jag här? Han ställde sig upp i sin fulla längd för att skaka av sig den ständiga olustkänslan och sa:

-Jaha, det må vara en värdslig dag även idag men ska vi börja då nu när alla är här. Han gav Annika den där blicken som egentligen betydde nu när du äntligen har lyckats släpa dig hit, sen som alltid.

I samma stund slets dörren upp och Prussiluskan kom inrusande i rummet. Lätt hysterisk och med håret på ända skrek hon:
-Karlsson, Karlsson, hur ska jag kunna bedriva kultur utan pengar. Var är mina pengar? Samtidigt som hon viftade med budgetpappersbunten i handen.
-Jag tog det här jobbet för att jag ville ha en kul tur, en rolig resa, fortsatte hon, men nu är alla bara dumma och jag vill tillbaka till barnhemmet. Och i det samma vällde tårarna fram och Prussiluskan föll ihop i en hulkande hög mitt på golvet. Det märkliga var att ingen av de övriga i rummet lyfte ett endaste ögonbryn. Sanningen var nämligen att Prussiluskans koleriska iscensättning var ren vardagsmat här i huset och det dröjde bara ett fåtal sekunder innan Kling och Klang klev in i rummet och med gemensamma krafter lyfte ut kulturtanten för att bära med sig henne ner till kafeterian för lite stärkande frukost.

Tack gode Gud för att jag fick med Kling och Klang på den här resan, tänkte Karlsson som minns hur svårövertalade de bägge hade varit. Kling, landets Justitieminister, var väl den som i och för sig hade varit minst motsträvig av de bägge två. Karlsson visste dessutom att Kling redan som barn var barnsligt förtjust att leka tjuv och polis och efter att han fått leka tjuv som Folkhälso- och socialtjänstminister förra gången det begav sig kunde Karlsson den här gången locka med den polisiära rollen som Justitieminister. Det blev dock hårda förhandlingar som slutade med att Kling kunde tänka sig att ta jobbet om han fick gå klädd i full polisuniform. Det kunde Karlsson absolut acceptera.

Klang däremot var en hårdare nöt att knäcka. Men även där kunde Karlsson komma vinnande ur förhandlingen. Klang var nämligen nästan sjukligt intresserad av U-båtar. Redan som barn lekte han U-båtsjakt hemma i Stora Tuna. Egenhändigt konstruerade sjunkbomber som sänktes och detonerades i Tunaån jagade i och för sig inte upp några U-båtar till ytläge men var en synnerligen effektiv metod för utfiskning av både gädda och abborre. Än idag klagar Tuna-borna på det dåliga fisket i ån. Sjunkbomberna innebar dock å andra sidan ett rejält uppsving för glasmästeriskrået i området då tryckvågen från de återkommande detonationerna orsakade viss kollateral skada på i stort sett alla fönsterrutor inom en halvmils radie från själva U-båtsjakten. Klang var som sagt initialt mer eller mindre helt ointresserad av Karlssons erbjudanden. Men Karlsson på Taket var ju, inte minst enligt honom själv, en erkänt skicklig förhandlare, så när han till slut spelade ut sitt trumf-kort kunde Klang inte annat än tacka ja. För utomstående kan erbjudandet om att Karlsson skulle låta SAAB Kockums bygga en U-båt som Klang helt och hållet skulle få förfoga över som tjänsteU-båt låta lite dyrköpt men Karlsson hävdade att ska man ha den bästa laguppställningen måste man inse att smakar det så kostar det. Dessutom kunde tydligen Annika fixa fram synnerligen effektiv bottenfärg till skorven för självkostnadspris.

Kling och Klang släpade Prussiluskan genom korridoren och hennes bölande hördes allt svagare för att till slut försvinna helt när hissdörrarna stängdes. Karlsson satte sig ned igen. All den kraft han möjligen hade haft och som var orsaken till att han kallat till sig den omaka duon Tommy och Annika så här på morgonkvisten rann ur honom som mat och dryck rinner ur en gravt matförgiftad. Hans idé som ha till och med provat på och fått godkänd av Kommandoran, som var föreningens kassör, kändes med ens totalt ointressant. Hela situationen kändes helt och hållet ointressant. Ointressant och hopplös. Än en gång malde frågan i hans inre – Vad gör jag här?

-Jag tänkte, hundra dagar. Tystnaden bröts av Tommy som fortfarande leende fortsatte:
-Ja, alltså, hundra dagar, tänkte jag, och så tystnade han men fortsatte att le.
-Ja? sa Annika frågande.
-Ja, sa Tommy.
-Ja? Upprepade Annika.
-Ja, hundra dagar, sa Tommy och log.

Karlsson på Taket tittade på Tommy, sedan på Annika för att åter igen titta på Tommy. Hans närmaste kollegor. Ju mer han tittade, desto mindre förstod han. Nu skrek tanken i hans huvud. VAD GÖR JAG HÄR?

Han reste sig upp och greppade första bästa bunt med papper som låg på skrivbordet. Med pappersbunten i högsta hugg vräkte han sig över skrivbordet och föll handlöst i golvet med en duns. Han reste sig förvånansvärt smidigt och rusade fram till ett av kontorets väl tilltagna fönster. Med en välriktad spark spräckte han inte bara innerbågen i allmogeprofil utan bägge rutorna fläktes också vidöppna upp. Han startade propellern och kastade sig ut genom fönsterhålet samtidigt som han viftade med papperbunten och skrek så det hördes ända bort till Tegelbacken:
-Wrong paper, Wrong paper!!!

Han flög. Högre och högre. Och till slut var han bara en liten svart prick mot den gråa himlen. Det var det allra sista man någonsin såg av Karlsson på Taket.

Jaha, det skulle bli ännu en hopplös dag, tänkte Annika. Och Tommy, han log.