Instrumentlöpning
eller känslan av att springa i ett akvarium

gotevi_panorama

Glasögonen är något nödvändigt ont  för oss brillsmurfar.  De flesta av oss har dem helt enkelt för syns skull. Helt enkelt ett redskap för att vi överhuvudtaget ska se.

För en löpare är synen minst lika viktig. Det underlättar om man ser varåt man ska springa och det är dessutom en stor fördel om man kan se var man ska sätta ned nästa fot. Inte minst för att undvika att snava på rötter, stuka fotleder i håligheter eller stämpla en stackars vilande älg där den ligger i sin lega. Att se är med andra ord bra även på löparrundan.

Problemet är det att löpningen också driver upp kroppsvärmen, även i ansiktet vilket innebär att varm fuktig luft möter dagar som denna kall fuktig luft och varje glasbeklädd yta som råkar befinna sig mellan dessa kolliderande element stimuleras till imbildning. Glasögon är av glas och imman täcker snart hela synfältet. Jag rör huvudet åt vänster och åt höger för att att få minsta bris att leta sig in mellan brilla och öga för att fläkta bort imman.

I skogen på stigar, där rötter, stenar, kottar och älgar trängs om platsen blåser det sällan. Huvudrörelserna är totalt meningslösa. Imman kvarstår. Då försöker jag åtgärda visibiliteten med handskbeklädd tumme och pekfinger som torkar glasytan under språng. Resultatet blir att den akuta imman försvinner och ersätter det en gång i tiden klara glaset med ett kladd som påminner närmst om en översoftad kameralins från ett flower-power inspirerat reklamfoto från en äng på 70-talet.

Om man dessutom lägger till ett tilltagande snöfall med lätt blöta snöflingor som med förvånansvärd stor träffsäkerhet träffar bägge glasen påminner löprundan mer och mer om att springa i ett akvarium.

Det är då min löpning övergår till rena rama instrumentlöpningen. Med sikten nära nog lika med noll letar jag mig tillbaka i minnet hur det såg ut tidigare gånger jag sprungit här. Jag kommer faktiskt ihåg både de flesta potthål, stenar och rötter. Det går faktiskt hyfsat bra.

karta150110

En sådan runda hade vi idag, Spanjorskan och jag. Snöflingorna hade glest börja singla ned mot barmarken när vi sprang uppför djävulsbacken. Mitt inne i skogen tilltog snöfallet och när vi kom ut på andra sidan och vek av från Östgötaleden var marken redan helt täckt av snö. Vi något tillfälle trampade jag dessutom igenom nattfärsk is och blev allt lite blöt om fötterna. När vi kom ned till första färisten vid Svartån och påbörjade återtåget mot Linnefors yrde snön runt omkring oss. Vi sprang fram i vägkanten för att undvika det vassa gruset som skapar bärighet för timmerbilarna men för oss löpare känns lite som att springa på en spikmatta. Där fram i ett gråvitt töcken tornade Götevi upp sig. Sedan återstår den välsprungna sista biten hem över Hanarp och broarna. Och vi har gjort det igen. Trotsat vädergudarna, imman och fått en timmes njutning och tanketid för oss själva. Att springa med glasögon må inte var det samma som att dansa med vargar. Men jag gör det ändå, för syns skull.

 

You may also like...

%d bloggare gillar detta: