”Magåkommor” och valsång
[LINNEFORS 2014-12-07] Efter veckans franska mat-debacle undrar man oroad om Frankrike någonsin återigen kommer att kunna resa sig som matnation. Ni har väl inte missat skandalen? När den franske presidenten Hollande slog på stora trumman och bjöd det svenska kungaparet på första klassens middag med hummer, piggvar och svamp. Fint som snus kan tyckas. Men redan under sittningen konstaterade gästerna att maten var ”ljummen, för att inte säga kall”. Dagen efter middagssittningen var katastrofen ett faktum. Vår svenska drottning var tvungen att ställa in alla sina aktiviteter med hänvisning till en ”magåkomma”.
”Magåkomma” som egentligen är en kunglig omskrivning av matförgiftning är aldrig att leka med. En födelsedag i San Francisco fick jag STÄLLA IN ALLT med hänvisning till en ”magåkomma”. Eller rättare sagt, jag fick LÄMNA TILLBAKA ALLT.
Det hela började på kvällen före yngsta dotterns födelsedag. VI befann oss i Kaliforniens absoluta pärla och efter en hektisk dag fylld med aktiviteter bestämde familjen att vi bara skulle få i oss en lätt middag, absolut helst dessutom i mer eller mindre direkt närhet till vårt hotell. Efter att ha vandrat kvarteret fram och tillbaka varvid ett antal restauranger valts bort på grund av pris, innehåll eller båda delarna hamnade vi på något som gick under benämningen Korean Fusion. Att en stor banderoll vid entrén basunerade ut ”ÅTERÖPPNAD” borde sänt varningssignaler genom hela systemet. Men trötthet kombinerad med tilltagande hunger skärper tydligen inte denna del av sinnet. Den andra varningsklockan ljöd lika ohörd när vi steg in i lokalen. Restaurangen var i det närmaste helt öde. Endast vid ett enda bord satt ett par med var sitt glas öl. Fusion-grejen verkade inte helt ha fallit invånarna på läppen, än. Restaurangen var ju, gud bevars nyligen, återöppnad.
Den tredje varningen, som också passerade förbi helt obemärkt, var menyn. Helt och hållet på koreanska. Jag måste tyvärr konstatera att jag överhuvudtaget inte är en fena på något av de större asiatiska språken, men med lite hjälp av den synnerligen servila och trådsmala koreanska servitrisen, helt klädd i vitt, som bitvis behärskade det engelska språket tror jag att vi hjälpligt lyckades konstatera vad de olika rätterna på menyn till viss del innehöll. Sålunda lyckade vi genom att peka, prata engelska och utstöta som jag trodde koreanska ord både beställa mat och dryck. Läskeblask till ungarna och en flaska rött vin till hustrun och mig.
Så småningom återkom den vitklädda servitrisen med ungarnas dricka och vår flaska rött. Jag vill minnas att det var ett franskt eller möjligtvis italienskt vin. Nu påbörjades det som så här i efterhand borde setts som varning nummer fyra. Den unga kvinnan i vitt försökte nu med all den kraft som fanns i den späda kroppen att dra korken ur flaskan. Korken kämpade emot. Kvinnan slet. Korken kärvade. Kvinnan pressade flaskan närmare kroppen och med uppbådande av sina sista krafter ryckte hon korken ur flaskan med sådan kraft att Arne Thorén nästan förkroppsligade sig i lokalen för att referera det som i det närmaste påminde om en av dessa uppskjutningar från Cape Canaveral som den legendariske journalisten så många gånger verbalt beskrivit.
En fullkomlig explosion av rött vin översköljde den hårt kämpande servitrisen som på bråkdelen av några sekunder förvandlades från något skirt i vitt till en bloddrypande slaktare, dock fullkomligt täckt av vått rödtjut istället för inälvor och blod. Det heroiska i denna situation går inte nog att understryka. Trots våra skrik och våra fyra ansikten som kombinerade skräck med fågelholksutseende rörde servitrisen inte en min utan konstaterade bara på bruten engelska att hon skulle hämta en ny flaska, vilket hon också gjorde. Den här gången återvände hon till bordet med flaskan för säkerhetsskull redan öppnad. Under resten av kvällen dök hon då och då upp i lokalen fortfarande blodrött neddränkt men helt till synes obehindrad. Ombyte är för veklingar.
Men alla varnings moder torde ändå vara när det som vi beställde bars in till vårt bord och den väntande, hungrande familjen. Fyra skålar med oidentifierat, fragmentariskt flytande innehåll som inte doftade, inte luktade utan snarare stank så smått, placerades på respektive tablett. Med detta framför oss, som utseendemässigt mest påminde om BT-kemi-skandalen borde vi där och då, i samlad trupp rest oss upp och värdigt utan ett ljud lämnat stället. Men icke, kombinationen hunger och svensk uppfostran gjorde att vi satt kvar och på något vis lyckades vi få i oss delar av maten. Jag skäms heller inte över att jag med en viss pekunjär insikt tillsåg att få i mig allt det jag beställt. Därefter betalade vi, gav dricks enligt praxis och lämnade etablissemanget rörande överens om att aldrig mer besöka det samman.
En lång dag var till ända och vi återvände till hotellet, gjorde toalett och gick och la oss. Vi somnade nog alla på samma utandning. Här skulle berättelsen kunna sluta om det inte vore för det jag budat om tidigare i texten.
Vid 3-tiden på natten vaknade jag av en stark och tydlig valsång. Må vara att hotellet var lokaliserat hyfsat nära San Francisco bay men den valsång som väckte mig fanns på mycket närmare håll, mitt i vårt hotellrum. De djupa tonerna från blåval eller kaskelott skar genom natten och jag var med ens fullständigt klarvaken. Lyssnande, undrande. Och där, åter igen den där omisskännliga klagosången från djupet av havet. Bara det att havet den här gången bytts ut mot min egen magregion. Min mage fylld med upprörda valar skrikande i full agoni. Sedan kom smärtan och illamåendet. Jag viker mig dubbelt. Valarna skriker. Och medels ålning och hasning tar jag mig ur sängen och släpar mig in i badrummet med siktet inställt på sittporslinet. Väl framme med hakan på kanten börjar det största återgäldandet jag upplevt i hela mitt liv. Mycket av det jag får uppleva de närmaste timmarna är dolt i ett töcken, men jag vet att jag tänkte att för att vara en nation som redan 1969 satte folk på månen fanns det fortfarande en del kvar att önska vad gäller design av klosetter. En grund konstruktion med en stor vattenspegel är inte till fördel för den som nyttjar tingesten så att säga felvänd. I vissa fall vill man verkligen inte se sanningen i vitögat.
Slutligen drar sig valarna tillbaka. Valsången avtar och totalt uttömd huttrar jag mig till söms. Dottern firar en lyckad födelsedag med resten av familjen. Fadern firar själv till sängs. Då och då hörs valsång ända tills ett gäng mexikanska tabletter verkar och bokstavligen cementerar igen hela matsmältningsapparaten på närmast obestämd tid. Och jag tänker; aldrig, aldrig, aldrig någonsin mer ska jag utsätta mig för detta.
Men minnet är kort. Ett halvår eller så senare befinner vi oss i Dublin. Hustrun och jag går på fin restaurang. Den heter The Green Hen. Trots namnet, är min kyckling inte grön utan faktiskt lite rosa i köttet. Ska det vara så? Man kanske skulle säga till? Det är nog ingen fara. Vinet är gott. Och man vill ju inte ställa till med en scen. Nu äter vi… irländska valar låter exakt som de i San Francisco. Bara så ni vet.