Det fria skolvalet – i praktiken

malinstudent2014_600

[LINNEFORS 2014-06-06] Det blåser panikvindar i den svenska skoldebatten. Så som det gör nästan jämt. Följer man debatten så verkar den svenska skolan befinna sig i ett tillstånd där sjunkande studieresultat trängs med underbetald och utarbetat personal samtidigt som lärarflykten tilltar allt medan bankkontona i skatteparadisen fylls med klöver från giriga riskkapitalisters näriga framgångar i skolbranschen. Och på lärarutbildningarna har kraven sänkts så till den milda grad att bara du kan uppvisa puls blir du antagen som student. Den blåser som sagt panikvindar i den svenska skoldebatten. Det verkar råda ett fullständigt kaos.

Samtidigt kan jag konstatera att samma uträknade system har lyckats att fylla bägge mina döttrar med kunskap och hjälpt till att förbereda dem på bästa sätt för att möta framtiden.

Men är det panik så är och risken stor att mycket av det som faktiskt är bra med den svenska skolan får stryka på foten i nästa fullskaleexperiment som skolan kommer att utsättas för. Allt fler debattörer som är emot allt vad gäller dagens skola höjer rösten för att det fria skolvalet ska begränsas eller rent av helt tas bort. Ungarna ska gå i den skola som tilldelas dem av ansvariga politiker och tjänstemän. Det skulle vara totalt förödande. Låt mig ge ett exempel från verkligheten varför det fria skolvalet är så viktigt.

För fyra och ett halvt år sedan var det dags för vår yngsta dotter att välja gymnasium. Att ta steget från en fantastisk tillvaro i en särksoleklass i grundskolan till en gymnasieskola i en annan kommun, eftersom vi i vår hemkommun inte har tillgång till en gymnasieskola och särskilt då inte ett särgymnasium.

Vår brevlåda fylldes med kolorerad reklam från både kommunala skolor och friskolor. Vi kunde snabbt konstatera att funktionshindrade inte var någon prioriterad målgrupp. För i den mån den avsändande skolan erbjöd särgymnasieprogram beskrevs de i bästa fall kortfattat på en väl undanskymd plats i broschyren. Men vi skaffade oss mer information och till slut hade vi tillsammans med vår dotter hittat tre alternativ som vi ville titta närmare på.

Så kom då kvällen då det var dags för informationsmöte för alternativ 1. Vi hade via telefonkontakt fått veta att det var ett möte endast för föräldrarna. Redan då borde vi ha börjat anat oråd. Vi kommer till skolan och placeras i ett litet konferensrum tillsammans med några andra, förmodar jag, föräldrar. På utsatt tid kommer en person in rummet. Det är en lärare på det aktuella särprogrammet som också är informationsansvarig för det samma. Läraren hälsar kort med blicken fäst ned i sina egna papper. Sedan följer en av de märkligaste presentationerna jag någonsin varit med om i hela mitt liv. Läraren släpar fram en OH-maskin, knäpper på den och rummet fylls av projektorns vita, kalla ljus samtidigt som lagret i maskinens fläkt gnisslar initialt hjärtskärande för att sakta övergå i ett jämt jämmer. Det skulle visa sig fungera alldeles utmärkt som ledmotiv för kvällens framträdande. Nu placeras en overheadfilm på maskinens glasyta och på den lätt gulnade projektorduken framträder ett välfyllt stående A4-ark fylld med tättskrivna rader text med teckenstorlek som i en sedvanlig pocketbok och med ett typsnitt som påminner om Courirer men som är framknackade med största sannolikhet av IBM-kulan på en skrivmaskin.

Jag har glasögon och det har jag för syns skull. Men trots att jag ansträngde mig och kisade för att se tydligare kunde jag inte helt utläsa en enda av raderna som presenterades för oss. Men jag kunde vara lugn för nu började läraren läsa innantill rad för rad, den text i punktformat som projicerades på duken.

Plötsligt läser han: Sjukdomsinsikt och tillägger: Det är viktigt att vi ger våra elever sjukdomsinsikt. Jag stelnar till. Hörde jag rätt? Samtidigt som han säger det söker min hustru kontakt med mig genom att under bordet lätt sparka till mig med betydelsen, stilla, du behöver inte… Men det är redan försent.

Jag avbryter läraren som redan gått vidare till nästa punkt och frågar. Vad menar du med sjukdomsinsikt? Min dotter är inte sjuk. Hon har ett förståndshandikapp. Men hon är inte sjuk. I själva verket är hon frisk som en nötkärna. Flera av de andra föräldrarna nickar igenkännande. Nu förlorar sig läraren i ett resonemang som blir mer och mer beklämmande. Ny spark från hustrun med betydelsen – Lägg ner för nu! Vi har ju redan bestämt oss, i en sådan miljö som denna ska inte det dyrbaraste som vi har vistas en enda sekund. Hon är klok hon, hustrun. Jag lägger ner och läraren försätter med sina punkter. Jag och min fru lutar oss tillbaka och har som enda mål att genomlida mötet för att sedan aldrig, aldrig mer komma tillbaka.

Då kommer nästa groda flygande ur munnen från den informationsansvarige:
Det är viktigt att våra elever inser sina begränsningar. Än en gång sparkar hustrun, men den här gången betyder sparken inte lägg ner utan; Öppna spjäll – kör!

Ursäkta, säger jag. Det är jag igen. Det du just nu sa går tvärs emot vad vi har lärt och intalat bägge våra ungar så länge jag kan minnas. Att allt är möjligt! Att alltid fokusera på möjligheterna. Men för att de ska lyckas måste de finnas i en miljö som stimulerar och inspirerar inte som begränsar och väljer att se utvecklingsstörning som en sjukdom.

Vi reste oss upp och går. Jag blir sällan riktigt arg.  Men när vi gick där i korridoren på väg ut var jag så förbannad att jag skakade. Men framförallt var jag så otroligt ledsen. Hade vi verkligen inte kommit längre i samhället. Men jag var också tacksam för möjligheten till det fria skolvalet. För vi kunde välja bort en miljö som hade varit förödande för vår dotter.

Nu hade vi två alternativ kvar. För att få mer information om alternativ 2 hade vi stämt träff med den lärare som var kontaktperson för det särgymnasieprogrammet. Den här gången skedde träffen på dagtid och även vår dotter fick följa med om vi ville. Och det ville vi. Och hon ville. Vi skulle träffas i B-huset på skolan. På den här skolan har man ett A-hus och ett B-hus. B-huset ligger dessutom lite avsides.

Läraren tog emot oss, hälsade på mig och min fru och efter att vi presenterat vår dotter hälsade läraren på henne också. Vi gick in i ett rum och satte oss. Läraren tog till orda. Vi satt nu i det som tidigare var ett kafé på skolan men som lagts ner eftersom skolledningen valt att bygga ett nytt kafé i A-huset. Det nedlagda kaféet hade drivits bland annat av särskoleelever men i och med det nya kaféet fanns inte den möjligheten. Det var många neddragningar, berättade läraren och la till i samma mening att lokalerna var ganska slitna också. Vi försökte styra in samtalet på själva utbildningen och läraren berättade ganska oinspirerat om undervisningen men föll gång på gång tillbaka i beskrivningen av hur svår vardagen var för läraren och dennes kollegor. Vår dotter ägnade läraren ingen som helst uppmärksamhet och tilltalade henne inte direkt en enda gång. Däremot pratade läraren om henne i tredje person precis som hon inte var närvarande. Stämningen i rummet blev allt mer hopplös. Läraren målade upp en bild som innehöll alla världens nyanser av färgen grå.

Min hustru som är en kreativ människa fylld med positiv energi bröt den stigmatiserade atmosfären men en pigg fråga på om det var möjligt att göra en rundvandring i verksamheten. Läraren svarade att det skulle gå att ordna. Det är inte så många här just nu men några finns nog här.

Vi visades in i en lektionssal där en annan lärare och 8-10 elever höll på med matematik. Det var alldeles tyst i rummet. Läraren berättade att här håller de på med matematik. Vi gick runt i klassrummet och min fru frågade en av eleverna vad de gjorde och fick viskande till svar: Jag vet inte. Vi tackade för titten och gick ut ur klassrummet. Den informationsansvarige tittade på sin klocka, förklarade sig vara sen till ett möte tog mig och min hustru i handen och rusade iväg. Vår dotter tittade efter läraren. Än en gång var vi oändligt tacksamma för det fria skolvalet. Än en gång valde vi bort.

Samtidigt började vi bli oroliga. Är det kanske inte bättre än så här? Har vi för högt ställda krav? Ska vi kanske vika ner oss och gilla läget? Ett telefonsamtal skulle visa sig ändra allt.

En tidig kväll ringer telefonen. Det är läraren som är informationsansvarig för alternativ 3 som ringer. Hej, säger läraren. Malin (så heter vår dotter) ska ju komma till oss imorgon på besök. Är det något hon undrar över eller är det något som ni kanske undrar över inför morgondagen? Fundera och kommer ni på något lite senare ikväll är det bara att ringa mig. I annat fall så möter jag upp er vid entré vid det överenskomna klockslaget. Vi lägger på. Jag känner hur jag försiktigt ler.

Nästa dag möter jag, min hustru och vår dotter läraren vid skolentrén. Läraren hälsar snabbt på oss och sedan vänder han hela sin uppmärksamhet mot Malin. Hej Malin, säger han. Jag heter Erik och jag ska visa dig runt idag på vår skola. Och så går de iväg. Efter några steg vänder han sig om och ropar med ett leende till oss: Ni kan också hänga med. Låt mig säga att redan där är jag såld. Det här kommer bli hur bra som helst. Och det blir bättre än bra. Vi vandrar runt i skolan, Erik och Malin några steg före oss. En guidning där vi gör små strandhugg mitt i särprogrammets verksamhet. Här har ni kök, säger Erik. Här kommer ni bland annat att baka och lära er laga god mat, fortsätter han. Hej Malin, välkommen, säger köksläraren, som tar över och visar Malin runt i köket samtidigt som hon peppar med frågor om favoritmat och presenterar Malin för de elever som håller på med sitt köksarbete.

Och så här fortgår det hela rundvandringen. Alla lärare och personal vet om att det kommer en eventuell ny elev på besök idag och alla vet att hon heter Malin och alla tar sig tid att berätta för henne vad de kommer att syssla med om hon börjar på skolan till hösten.

Men det bästa är ändå sparat till sist. Då får Malin möjlighet att träffa hela den elevgrupp som hon kommer att vara tillsammans med under de närmaste åren. Malin får möta de som gått ett år eller två och som med egna ord berättar om vad de trycker om utbildningen. Vad som är bra och vad som skulle kunna bli ännu bättre. Det jag slås av är hur vänlig och uppsluppen tonen är både mellan eleverna men också mellan elever och personal. När jag sitter där känner jag hur ännu en sten faller från mitt hjärta. Det här kommer bli bra. På väg hem är stämningen på topp i bilen. Vi pratar i mun på varandra alla tre. Och det är där och då som vi gör skolvalet tillsammans. Jag vill gå här, säger Malin. Ja, svarar vi. Vi vill också att du ska gå här.

Några dagar senare ringer telefonen igen. Det är Erik som hör av sig. Han undrar om vi eller Malin har några ytterligare frågor eller funderingar. Än en gång får vi ta del av energin och engagemanget. Från de övriga alternativen hör vi aldrig någonting. Men det gör ingenting för med det fria skolvalet kunde vi även den här gången välja den skola och den utbildning som passade bäst för det viktigaste vi har i vår familj – våra barn.

Igår tog Malin studenten. En ung kvinna som under sina fyra år på särgymnasiet vuxit lite ytterligare som människa, fått nya kunskaper och nya erfarenheter och inte minst nya vänner. Vår tacksamhet är oändlig till alla er lärare och övrig personal som alltid funnits där för vår Malin under hennes gymnasietid. Ni gör skillnad, varje dag.

Blogg100 
#Blogg100 är en utmaning som går ut på att blogga varje dag, 100 dagar i rad.
Här kan du läsa mer om utmaningen Det här var blogginlägg 98 av 100.

You may also like...

%d bloggare gillar detta: