Mörkret tystar mig

akanten_600

[LINNEFORS 2014-04-28]
-Vad du är tyst. Spanjorskan sa det samtidigt som hon satte sig bredvid mig i gräset i slänten ner mot ån. Vattennivån hade sänkts stegvis de senaste dygnen och varje steg syntes tydligt på den motsatta åkantssidan. Olika nyanser av brun lerjord bildade rader ned mot vattenspegeln. Jag kände hennes värme där hon satt tätt intill mig. Dagarna så här års hade varit mer än lovligt varma och ljusa men nu fram på kvällen när solen hastigt försvann ner bakom trädtopparna kom kylan tillbaka lika fort.

-Ljuset försvinner fort, sa jag tyst. Lite som en påminnelse om att det ljusa och varma det har vi bara till låns.
-Vi har det mesta till låns, svarade Spanjorskan. Ibland är det dock lätt att glömma bort det.
-Jag har svårt för mörker, sa jag. Ändå är så mycket mörker, eller delar av mörker
-Är det mörkret som gör dig tyst? Spanjorskan ställde frågan samtidigt som hon rättade till sig där hon satt.
-Ja, mörkret tystar mig ibland, sa jag och suckade. Mörkret och sorgen. Mörkret där många gånger den oförklarliga ondskan bor och den sorg som gror i samma mörker. Men också sorgen att allt tar slut en dag och att den dagen alltid kommer alldeles för tidigt.
-Tar slut, upprepade Spanjorskan frågande.
-Ja, sa jag.
-Jag tror du tänker fel, sa Spanjorskan mjukt.
-Hur då? undrade jag.
-Egentligen är det väl så att ingenting tar slut, sa hon. Att allt fortsätter. Byter skepnad, men fortsätter.

Jag tittade på henne och Spanjorskan såg nog i min blick att jag inte alls förstod vad hon menade för hon fortsatte:
-Vi går en stund här på jorden. Tillsammans. Vår flock och våra vänner. Under vår vandring utökas ibland vår flock och nya vänner kommer till. Ibland lämnar några vår flock och några vänner försvinner. Men vår flock fortsätter sin vandring. Inte för att den måste utan för att det är vad en flock gör.
-Men sorgen då? försökte jag.
-Den ska finnas där, sa Spanjorskan. För sorg är det första steget mot saknad. Och saknaden av en flockmedlem eller en vän är vårt sätt att se till att de fortsätter vara med oss på vår vandring.
-När tar vår vandring slut då? sa jag.
-Aldrig, det är det som är det vackra, sa Spanjorskan. Den tar aldrig slut. Den bara fortsätter. Precis som vattnet här i ån. Det finns ingen första eller sista vattendroppe. Bara vatten som rinner, vandrar.
-Men mörkret tystar mig, sa jag och tittade ner i mina händer.
Vi satt alldeles stilla en stund.
Tysta.

#blogg100 
#Blogg100 är en utmaning som går ut på att blogga varje dag, 100 dagar i rad.
Här kan du läsa mer om utmaningen Det här var blogginlägg 59 av 100.

You may also like...

%d bloggare gillar detta: