Att springa in i ögonblicket

rugenspring600

[LINNEFORS/RÜGEN 2014-04-22] Att springa på en ny plats för första gången ger oftast den där lilla extra kicken i träningen. Om nu inte omgivningarna är så alldeles bedårande att de stjäl för mycket uppmärksamheten att man helt enkelt kommer av sig i löpningen. I förra veckan var jag på ön Rügen och sprang rakt in i sådana omständigheter.

Vanligtvis sker mina löparrundor i mer eller mindre direkt anslutning till hemmet här i Linnefors. Med Östgötaleden passerande förbi precis utanför grinden är det bara att snöra på sig löparskorna, ta några steg och sedan är träningspasset påbörjat. Jag har en uppsjö av olika sträckningar med olika typer av underlag att välja mellan precis utanför dörren. Backar och ängar, vägar, körvägar och stigar. Längs med Svartån eller rakt in i storskogen. Allt inramat med svensk vacker natur. Jag möter oftare rådjur och andra djur än människor på mina rundor. Dessutom alla underbara ljud. Vinden, fåglarna och forsande vatten är några av de ljudbilder som bjuds mig under rundorna. Det är med andra ord en sagolikt miljö som jag springer i till vardags.  Ändå är det alltid lite speciellt att få springa på en helt ny plats.

Längst österut på den tyska ön Rügen ligger den lilla kurorten Ostseebad Görhen. En ö som för övrigt är totalt fylld med vandringsleder och väldragna cykelbanor. Där längst ut mot östspetsen startade jag min första morgonrunda. Först uppvärmning nedför trapporna mot havet och sedan löpning längs med den välordnande strandpromenaden för att sedan börja en rejäl stigning upp på höjden och in i den ljuvligaste bokskog. En skog där marken längs med stigarna var täckt av en tät matta av blommande vitsippor. Bokarnas stammar av sammet strävade mot himlen och i det strilande ljuset från en klarblå himmel hade grenverkens knoppar påbörjat bladsättningen. Där, högt ovanför havet blandades dess dyningar med skogens fågelsång och min egen andhämtning. Stegen var i det närmaste ljudlösa för jag sprang verkligen i bomull. En sandhaltig stig mjuk som bomull men inte på något sätt svampig utan bara fullt njutbar. Stigen böljade uppför och nedför och ibland var jag helt enkelt tvungen att stanna för att sakta snurra ett varv på plats och ta in alla synintryck. Jag sprang helt enkelt i paradiset. Men det mest fantastiska återstod fortfarande.

Efter ungefär halva rundan kommer han sakta emot mig där på stigen. En stilig råbock som även han verkar vara ute på sin morgonrunda. Vi stannar bägge, kanske 30 meter från varandra. Han tittar på mig. Jag tittar på honom. Står alldeles, alldeles stilla. Det kändes som länge, men det varade kanske tio sekunder, eller ännu kortare. Till slut nickar han artigt mot mig och viker sedan av från stigen, värdigt, in i grönskan. Dröjer sig kvar några sekunder till och sedan är han borta. Jag står kvar ett tag till och lyssnar, och tänker. Jag är priviligierad. Ett sådant här ögonblick borde alla människor få uppleva åtminstone en gång i livet.

Blogg100 
#Blogg100 är en utmaning som går ut på att blogga varje dag, 100 dagar i rad.
Här kan du läsa mer om utmaningen Det här var blogginlägg 53 av 100.

You may also like...

%d bloggare gillar detta: